Jag har alltid känt mig lite småfet. Knappast smal. Legat och lirat med några kilon för mycket på fel ställen. Har haft perioder av övervikt i mitt liv som satt sina spår. De flesta skulle inte bry sig men mig har det alltid stört något oerhört.

Nån gång sommaren 2015 tänkte jag - Nu jävlar ska jag ta tag i det här. Jag såg till att inte lämna någonting åt slumpen. Jag sket i allt. Jag skulle ner i vikt. Kosta vad det vill.

Jag tränade crossfit sex dagar i veckan. Jag åt en fralla utan något på till frukost, en minimal lunch på typ 500 kcal max, en skål keso med proteinpulver i på kvällen efter träningen och inget mer. Så höll jag på i ett halvår.

Varför dog jag inte? Min kropp räddade mig. Varje fredag när jag gick till affären och skulle handla något att hashtag-unna-sig så gick jag bananas. En glass. En burk nutella. En påse bröd. En chokladbit. En pizza. Jag minns inte allt. När jag sansade mig var jag så mätt att jag inte kunde röra mig. Jag mådde skit och vill bara gå och lägga mig. Det fanns alltid lite över till på lördagen. Nån gång på söndagen fick jag ordning på skutan igen och lyckades återta kontrollen.

Det här är jättevanligt. Just att det här är så vanligt är väl det som gör att jag pallar med att prata och skriva om det. Man svälter sig själv och sen kickar din självbevarelsedrift in och tar över hjärnan på dig. Din instinkt att äta blir för stark. Det är din kropp som vill rädda livet på dig. Koppla ihop det med faktumet att 10000 snyggt förpackade kilokalorier ligger och väntar på dig i din närmsta mataffär. Det är väldigt svårt att inse vad som händer när man är mitt uppe i det.

- Det är lugnt, jag har kontroll. Jag bara klantade mig lite.

Sure. Hur ofta tänker du på mat? - Ofta. Nästan hela tiden. Räknar du ner dagarna och timmarna innan nästa ätardag? - Yep. Har du planerat vad du ska äta redan? - Yes. Har du problem? Ja, det har du.

Rubriken var inte bara clickbait. När jag började säga till folk att jag hade problem möttes jag av skepsis.

-Va? Du? Det syns inte.

Inte en sula att jag hade fått det bemötandet om jag hade varit tjej. Ingen kopplar ihop det här beteendet med en kille. Det är ju som bulimi. Det är ju för ångestladdade högstadietjejer. Killar ska skita i allt. Vara coola. Ha koll.

Det pratas om att ätstörningar ökar bland killar. Jag tror bara mörkertalet minskar. Det är svårt att fatta att man har den här typen av problematik eftersom det är så likt fredagsmys och att unna sig. Jag tycker inte man ser lika tydligt på en kille när det börja gå åt fel håll heller. Visst, när det gått långt är det alltid uppenbart men på vägen är det extremt svårt. Oftast får man bara höra hur bra man ser ut.

- Wow, hur gjorde du?

Hur gick det för mig då? Det gick skitbra. Jag gick ner 10 kilo muskler och visceralt fett, fick massor av komplimanger, kände mig smal för första gången i mitt liv, kunde göra 20+ pullups på raken, träffade mitt livs kärlek och pajade min relation till mat för all framtid.

John Annerud

Rymdblomma 1 på Jag är inte coach men

Styrketräning är ingen materialsport. Så himla avskalat och naturligt! Egentligen behöver du bara en skivstång, lite viktplattor och ett glatt humör sedan är du all set. Så tänkte jag en gång - så tänker jag nu. Eller i och för sig…

Magnesium underlättar ju såklart, och ett par lyftarskor, och ett SL-bälte, och grippers, och handledslindor, och ett mjukt bälte (prova att WOD:a i ett Wahlandersbälte och återkom innan du ifrågasätter), ett par knäskydd, ett speedrope, ett box/gym-medlemskap för 500-1000 kronor i månaden och tre kettlebells för när man inte hinner ta sig till sagda gym/box. Schyssta kläder får en väl unna sig också? Plus skor, bra skor är faktiskt viktigt, det är jag värd.

För den förhatliga konsumtionshetsen som jag så gärna kritiserar är jag lika fast i som alla andra. För att vara ärlig så lever jag långt över mina tillgångar när det kommer till träning. För somliga är priset på allt jag nyss räknade upp struntsummor. Själv sitter jag med tio års sjukskrivning i bagaget och ett reducerat CSN-belopp. Jag klarar mig definitivt och kan träna på en underbar box genom att frivilligt avstå andra grejer. Vem behöver civila kläder anyway?

Samtidigt inser jag att de pengar jag lägger på att hålla träningen inspirerande varje månad knappast står i proportion till vad en novis med liknande ekonomi skulle kunna tänka sig att lägga ut. I bästa fall införskaffas ett kort till den billigaste kedjan där miljön dessvärre inte erbjuder någon vidare glöd. Där går man förstrött och drar i lite kablar en månad för att sedan aldrig återvända. Finns där ett driv i grunden riskerar det att dö ut snabbare än Matt Fraser kör Grace.

Vart finns då rummen för rörelseglädje för de som behöver den mest? Inte på stans mest medvetna box i alla fall. Inte ens om det finns en regnbågsfärgad varuautomat med ekologiska proteinbars.

Gemenskap och träningsglädje i all ära men det finns någonting som skaver mitt i allt det härliga.

Samhällsklass. 

En aspekt som i stort sett alltid glöms bort när vi snackar träning. För jag vet att den där bejublade samhörigheten är villkorad. Att helt sonika börja punga ut tusen spänn per månad för blotta medlemskapet hos en träningsanläggning är en extremt hög tröskel för en person som lever på existensminimum. Då spelar det ingen roll hur kompetent och kunnig personalen är eller hur fin gemenskapen är enligt dig och mig.

Det vi köper på boxar och gym är nämligen inte tillgången till skivstängerna, det är exklusiviteten. Vi köper tillgång till en mysig jargong, kunniga tränare och även om det är lite jobbigt att erkänna för sig själv - vi köper avsaknaden av personer vi betraktar som störande.

Vi köper också en miljö där alla förstår hur vi organiserar vårt liv runt träningen, där en dedikerad inställning premieras. Vi köper en miljö där kompetenta ögon ser allt ifrån när vi lyfter tokigt till när vi har en psykologiskt tuff tid i livet. Att ha det så i sin träningslokal är en outsäglig lyx som inte kan uppstå på nyckelgymmet nära dig. Det finns inga resurser, inga eldsjälar, bara maskiner och stänger till en billig penning.

Boxarna är underbara platser men de är inte till för alla hur mycket vi än intalar oss och omgivningen det - och den största tröskeln till styrketräningen för skolungdomar, sjukskrivna eller pensionärer med endast folkpension är i många fall inte motivationen utan gapet i plånboken.  

I en drömvärld hade ingen varit rädd för att kringgå kommersiella gymmens prissättningar genom att börja direkt på lyftarklubb men många får aldrig ens nys om att dessa eminenta styrkeparadisen existerar. I samma drömvärld hade staten prioritera att tillhandahålla någon typ av “gym” eller “boxar” med hög kompetens och rimliga priser, men det är tveksamt om eldsjälscoacherna hade sökt sig dit.

Just nu är vi inte där, just nu har vi inte ens en avsedd minister för träning och motion. Är det för att folkhälsa kan tyckas vara en bagatellartad fråga i jämförelse med integrationen, miljön och vården? Kanske, men det finns också i min mening skäl att anta att goda möjligheter för rörelse skapar incitament för goda spiraler, också gällande övriga aspekter av medborgarskapet också. I förlängningen skulle en mer inkluderande träningsvärld kunna vara en bärande kraft i exempelvis integrationen. En aktiv befolkning skulle minska omkostnaderna för vård. Listan kan göras lång. Just nu skapar den bransch som tillhandahåller träningen tyvärr en ökad klyfta mellan aktiva och inaktiva genom exkluderande priser och marknadsföring. De som tränar lever för det, de som inte tränar rör sig knappt överhuvudtaget.

Redan skolidrotten skapar ett B-lag bestående av de som inte vågar gå på lektionerna för att de är bollrädda -eller för att de inte har råd med rätt jävla gympapåse. Redan där fokuseras det också på helt fel saker, regler och prestation. I skolidrotten lär sig eleverna att den är till för de som är duktiga och resursstarka medan ämnet egentligen borde förmedla inbjudande och okomplicerade rörelsevanor som _alla_ kan applicera på sin vardag. Nu är det som grundläggs istället en motvilja till rörelse - det blir bara ytterligare en grej att vara förlorare i.

Parallellt med att vi får en allt mer inaktiv och ohälsosam underklass sitter medel- och överklassen i sina bubblor och ser ner på dessa “odisciplinerade människor som är för lata för att investera i hälsan”. Faktum är att jag både ser och hör den attityden hela tiden i träningsvärlden - och det gör mig mörkrädd. Vi måste kunna vara bättre än så. En bra början är att inse hur mycket ens socioekonomiska faktorer påverkar ens möjlighet till att “välja hälsa och träning”.

En bra fortsättning är att fundera på följande; Hur skapar vi ett inkluderande samhälle genom träning och motion? Är det genom företagande? Politiska åtgärder? Ideellt arbete? Bättre skolgymnastik? Vad tror du? Jag har ingen universallösning men jag är tämligen övertygad om detta:

En stillasittande befolkning stagnerar, en befolkning i rörelse kan gå framåt.

Lorena Sierra Gustavsson

Politisk vilde på Jag är inte coach men

Föttionde avsnittet! Vi pratar om att träna crossfit nästanvarjedag, att vi inte tränar klassisk styrketräning (just nu), vi pratar stockholm, vi pratar om sändesäckesquats, vi pratar om krönikorna, vi pratar bara litelitelite om lumpen och ännu mindre om avlopp!  

Ni vet precis vilka ni är. Ni som år ut och år in harvar runt längst ner i leaderboarden. Ni som inte ens vågar börja träna på en muscle-up, skrattar förläget när någon frågar vad er bästa Fran-tid är, skalar skiten ur allting och bytt frisyr två gånger sedan ni fick ett PB senast.

Jag är en av er. En no-gainer. Det blir inget Games. Det blir inte RX i någon tävling. Jag blir inte ens snyggare. Varför håller jag på med detta? Varför kör jag crossfit nästan varje dag?

Det är här jag ska använda ord som ”gemenskap” och ”endorfiner” men nej, jag tänker inte ta den lätta vägen. Visst, allt det där är fint och bra och jag älskar att gå till boxen men det är inte det verkliga skälet till att jag fortsätter.

Jag är rädd för vad som ska hända om jag slutar.

Likt en heroinmissbrukare som slutat känna ett rus för längesedan släpar jag mig mot boxen dag ut och dag in för att få min fix. Utan den kommer abstinens, ångest, självförakt, illamående, skuldkänslor och låga tankar.

Sverige har ett tiotal crossfitatleter som faktiskt kan beskrivas som riktigt bra. Ur ett globalt perspektiv alltså. För de flesta är det inte så jävla roligt. En average box i Sverige ligger inne med en solid bas av sopor, varpå det finns en klick med folk som är med i Ballast-i-boxen-klubben. Ni vet, de som aldrig har kläder på sig, alltid har minst en cool skada, vet var fjärrkontrollen till urtavlan ligger och verkar ha ett sjätte sinne för när boxen är smygöppen.

För en utomstående betraktare kan det te sig som att dessa människor drivs av träningsglädje och positiva tankar i första hand.

Jo, så kan det ju verka men även dessa övermänniskor känner sig otillräckliga. Det finns alltid nån jävel som är bättre. What’s rich doing? Det känns antingen som att de halkar efter eller har för långt fram till målet.

Tror ni mig inte? Prova att få en riktigt köttig skada.

Det är då ni får reda på vad som verkligen driver er. Kvällarna på soffan när ni egentligen skulle tränat är ren tortyr. Att gå till boxen och köra sketna rehabövningar känns som att sitta på resturang och äta en trött sallad. Kläderna sitter helt plötsligt inte lika bra. Det känns tyngre än nånsin att ta trapporna. Självförtroendet drar snabbare än en fuckboy morgonen efter.

Du är fast, du behöver din fix och träning är det enda som hjälper.

John Annerud

Rymdblomma 1 på Jag är inte coach men

Om kvinnors kamp i motvind.

För en tid sedan fick jag äran att delta i opinionsbildningen kring Renzo och Hanna Aneröds dokumentärfilm Too big for the world. Filmen som är obligatorisk att se (förhoppningsvis snart på Netflix) kretsar kring Irene Andersen, en av vår tids största kvinnliga bodybuilders. I filmen följer vi henne och ett gäng andra framstående Amazonkvinnors kamp för att få fortsätta tävla i sin sport och mer ändå kampen för att överhuvudtaget bli accepterade.

Disclaimer: I följande text belyses Bikini- och BodyFitness i relation till kvinnlig Bodybuilding. Båda har existensberättigande. Grenarna analyseras som samhällsfenomen och textens innehåll är inte ämnat att kritisera någon enskild person eller gren.

Utöver ett starkt personporträtt belyser filmen en oerhört viktig fråga. Nämligen den om kvinnans äganderätt till sin egen kropp, i en perfekt värld hade den här filmen inte behövts men i den befintliga världen är den en nödvändig revolt.

En kvinnokropp på fel sida av lagom motarbetas alltid av de som sitter vid makten.

Acceptansen för kvinnlig Bodybuildning på bred front är lägre än tröskeln en gammelmoderat behöver steppa över för att joina SD. Som allmän jämställdhetsivrare och träningsfrälst förlorar en hoppet mer och mer för varje stolsben som dras undan för kvinnlig byggning.

Att som kvinna efter åratals slit på gymmet komma 80 kilo tung och knallhård till en tävling, slåendes en dubbel biceps utan att för en sekund bry sig om att behaga gubbarna på läktaren eller i någon förbundsstyrelse avfärdas som ett fetischistiskt särintresse som på intet vis bör uppmuntras.

I Too big for the world får vi följa hur International Federation of Bodybuilding and fitness (IFBB) systematiskt plockar bort de största kvinnorna i kroppsbyggar-universum. I samma takt som en stor klass försvinner införs en mindre. Bikini Fitness har slagit igenom med dunder och brak och anmälningarna landar i överfulla inkorgar hs arrangörerna. I BIF bedöms “The total package” vilket innebär att hår, naglar, tuttar (OBS, då snackar vi inte pectoralis major) och allmän fuckability bedöms som lika viktigt som muskelmassa och definition. Okej det sista kriteriet står knappast i regelverket men en tyst överenskommelse kan vara nog så betydelsefull...

Många må vilja stå på scen i Bikini Fitness. Det utesluter inte att det också finns kvinnor som vill bygga sig stora som hus, annars skulle det inte finnas utrymme för alternativa tävlingar av eldsjälar som Wings of strength. Det finns och bevisligen även domare som premierar muskelmassa. Annars skulle inte heller de mindre klasserna alltid gå mot att de tävlande blir större och större tills man ånyo tvingas fylla på med en ny mindre kategori underifrån.

“Det där är inte ens snyggt”... Gäsp. Tro mig, ingen professionell bodybuilder, varken kvinna eller man gör det för att du vem du nu är ska tycka det är sexigt. De har för länge sedan passerat önskan om motsatta könets trånande, troligtvis har det aldrig varit deras drivkraft. Ingen blir bäst i världen för att hen vill få ragg på tinder. Inget konstigt med det, Charlotte Kalla stakar inte tre timmar i myrmark för att du ska tycka hon är läcker, det är egentligen exakt lika befängt att påstå en sådan sak, som att Irene Andersen skulle bli kroppsbyggare på elitnivå för att behaga.

Kvinnor är dock skolade in i märgen till att vilja tilltala den manliga blicken. Oftast inte medvetet, “jag rakar/sminkar/färgar för min egen skull” - anyone?

Kvinnorollens ok består därtill av ett ständigt närvarande hora/madonna-komplex som leder till att om du kör hela grejen med sillisar, löshår, spraytan och så vidare anses du vara lite för mycket, lite desperat. Fitnessindustrin har lyckligtvis kommit på den optimala lösningen på detta, kombinera det som anses vara “för mycket” med ett oklanderligt, asketiskt leverne. I give you - hypersexualiserad gymträning!

Att sälja skönhet med ord som feminism och empowerment är en av vår tids stora kassakor. En köpstark grupp - medelklassens kvinnor är mottagliga konsumenter för hudvård, kläder - och fitness.

Industrin och allsköns coacher med tveksam värdegrund skrattar hela vägen till banken på intäkterna från de som vill tävla - och de som vill se på.

De extremt subjektiva kriterierna i BF och BIF ger upphov till ny bekymmer gällande vad som är bra respektive dåligt. Alla bör kunna komma överens om vem som har mest muskelmassa och minst fett på en scen. Frågetecknen ökar i takt med att muskelmassan minskar, hur kan man enas om vem som är “bäst” i bikini? En gren där de tävlande knappt får flexa eller posera ordentligt.

Svar: det kan man inte. Kriterierna ändras från tävling till tävling och från land till land, vilket säger mer om rådande ideal på en specifik plats vid en specifik tidpunkt än om någon slags universell, objektiv sanning. Gemensamt för bikinitävlingar är att man efterfrågar en “byggd” fysik - men inte för mycket. Det ängsliga “inte för mycket” ekar i kroppsbyggningens korridorer medan kvinnliga bodybuilders står som frågetecken med två stora frågor som behöver svar.

1, Varför får kvinnor inte bli så stora som möjligt precis som männen?

2, Vart går gränsen?  

Vad som är kvinnligt är inte av naturen givet. De biologiska uttrycken vi brukar benämna “kvinna” är förstås ganska svåra att komma runt, men vad vi i en viss kulturell kontext väljer att kalla för kvinnligt beror på vissa överenskommelser om hur en kvinna förväntas se ut, känna, bete sig et cetera, samt våra upprepningar av detta.

För den som är född som biologisk kvinna finns sedan gammalt till exempel en uppfattning om att kvinnor bland annat är lugna, omhändertagande och familjeorienterade. Dessa egenskaper är fina och hedervärda och alla som har dem bör ta vara på dem. Att däremot hävda att en kvinna inte lämpar sig att vara ensamvarg eller ledartyp eller mest muskulös på hela jorden på grund av att hon är kvinna är en tankevurpa eftersom egenskaper skiljer mer mellan individer än mellan kön och även om vissa egenskaper tycks vara överrepresenterade hos kvinnor eller män betyder inte det att avvikelser är dåliga per se.

Om vi i tillägg till detta accepterar förekomsten av patriarkala strukturer, åtminstone till den grad att män har en historiskt betingad överordning i samhället vilken de önskar att bevara, är det ganska lätt att se varför:

1, Män ogillar tanken på att kvinnor ska ha ett fysiskt övertag och

2, Kvinnor hålls kvar i sitt befintliga underläge genom att tvingas in i en ytterst snäv form där bara lagom är bra nog.

Nu kanske ni tycker att det väl ändå är bättre med ett fitnessideal än ett gammalt uttjatat smalhetsideal? Jag misstänker att det vi ser är satan i en ny dress. Inom fitnessvärlden hörs förvisso prisande av kvinnor som lyfter skrot, fast samtidigt kan vi se att fysikerna som premieras är de som kan uppfattas som något bräckliga (getingmidja, omfångsrika rumpor och lår, lite bulliga axlar går möjligtvis för sig, men där går gränsen). Så vitt jag märkt så är det okej med muskler på en tjej - så länge hon inte blir större än en man. “Lite muskler - men inte för mycket” är de facto ett ännu mer ouppnåeligt ideal än 90-talets numera avskydda “var så smal som möjligt”. Hur ska du lyckas ha en ensiffrig fettprocent men samtidigt en saftig squat booty? Tips: välj rätt föräldrar eller rätt kirurg. I annat fall är det fysiskt omöjligt.

Kvinnans utrymme är fortfarande trångt, 1800-talskorsetten sitter fortfarande som berget runt våra bröstkorgar, och vi får ingen luft.

När kvinnan avancerar från från objekt till subjekt besvärar det män något djävulskt. Undrar om de är rädda för att kvinnan en dag ska se på dem så som de idag ser på kvinnan?

I en utopi tillåts alla att bli precis så stora som de vill och kan bli, både fysiskt och metaforiskt. Det gäller män, kvinnor och alla däremellan.

Lorena Sierra Gustavsson

Gästkrönikör och tangentbordsninja på Jag är inte coach men

Bild med tillstånd från www.toobigfortheworld.com /  Billdobbins.com (Copyright)

Trettionionde avsnittet! John och Marcs tar ett snack med Calvin Keyser-Allen om hans skada på Tyngre Tango, rehab, prehab, crossfit, hans träningsbakgrund, bodybuilding, amerikansk fotboll, tips om utrustning, flossing, isbad, tips på hur man hanterar flygresor... japp, ni fattar. Vi pratade länge! Calvin är extremt påläst och har en väldigt stark karaktär. Lyssna och njut!

Kolla vår youtubekanal för en kort genomgång av flossband med Calvin.

Fotocredd: Marcus Syvertsen

Den tredje oktober 2017 kom den första riktigt stora dopingavstängningen inom crossfit.

Jag måste säga att jag är lite imponerad. Det tog ganska lång tid innan det sket sig och nån jävel åkte dit. Man kan inte med rak mun påstå att Crossfit inc utåt sett verkar ha överansträngt sig i jakten på fuskare men enligt mig finns det mycket som talar för att de gör ett ganska bra jobb.

När bomben briserade startades omgående en tråd i facebookgruppen CF-sweden om skandalen. Diskussionen ramlade direkt in på huruvida Crossfit verkligen gör allt de kan för att ta tag i fusket. De flesta var rörande överens om att så inte var fallet.

Problemet är trovärdighet. Crossfit har inte anlitat en tredje oberoende part att utföra och hantera testerna. När ett företag testar sig självt känns inte resultatet trovärdigt.

Hade till exempel USADA eller WADA hanterat tester, testprocedurer och så vidare hade skepsisen varit betydligt mindre.

Men är det vad som krävs för att vi skall ta Crossfits anti-dopingansträngningar på allvar?

- Ja, jag tror det. För vad jag kan se är deras nuvarande metoder inte fel. Karl Dyall skrev i ovan nämnda facebooktråd att på Crossfit Solid har både han själv och andra blivit testade flera gånger de senaste åren. Hela vägen uppe i kalla norden. Tillräckligt bra enligt mig.

Blir proven tillräckligt noggrant undersökta?

- Det får man helt enkelt förutsätta. Att gå ut med vilka specifika begränsningar deras testmetoder har är inte direkt genialiskt.

Just nu handlar det om hur mycket förtroende man väljer att ge Crossfit inc i frågan. Det finns de som säger att Crossfit aldrig skulle sänka namn som Fraser, Davidsdottir, Fronning, Tomi och så vidare - och de kan envist hävda det ad infinitum. Men för min egen del är det uppenbart att ingen går säker om de väljer att stänga av årets tredje bästa manliga individuella deltagare.

Unge herr Garard tog Stenosol. Jag har ingen jävla aning om vad det är för något men det heter -sol på slutet så det måste vara bra skit.  I sin förklaring/dödsruna på Instagram skrev han att han minsann inte använt spruta utan bara piller. Slow clap.

 - Jag tror inte det är superrelevant hur du fick i dig preparatet gubben.

Han gick också ut med att han sett massor av andra atleter ”out smart the system”, kommit undan med det och ”sabbat sportens integritet”.

Jag bad Mads Jacobsen kommentera Garards påstående och han sa följande:

”.. Om hans försvar bara är att andra har gjort värre och kommit undan med det så är det bara ännu mer tragiskt! Vad är det för ursäkt! Han bör ta sitt ansvar och stå sitt kast!”

Finns det fler där ute?

- Ja. Vad kan Crossfit göra åt det? Testa mer - men ingen kan räkna med att det löser problemet till hundra procent. Det fuskas i alla sporter. Pengar är inte en avgörande aspekt enligt mig. Det kommer alltid finnas fuskare. Men om folk inte drar sig för att fuska i kubb, datorspel och finns-i-sjön så tror jag inte en sport där en tredjeplats innebär 76 000 dollar och sponsoravtal i åratal framöver kommer undan.

Så länge det finns folk som inte har något att förlora och allt att vinna får vi dras med det här. Patrik Vellner fick aldrig sitt moment på podiet och för Ricky Garard är det ögonblicket enbart förknippat med skam.

John Annerud

Rymblomma 1 på Jag är inte coach men 

Trettioåttonde avsnittet! John och Marcs träffar Mads Jacobsen på Crossfit Nordic i Stockholm. Helvete vad han snackade. Kort summering: Han är inte dansk längre, han har jobbat överallt (inom crossfit), han känner alla (inom crossfit), han har varit med vid alla stora händelser (inom crossfit) och han vet allt (om crossfit). Han började ranta innan vi ens börjat banda och han slutade inte förrän 10 minuter efter att vi artigt och insinuant stängt av inspelningen.. Den här jäveln kan snacka. Kanske var det därför han blev kommentator för Crossfits sändningar, jobbat på CF seminar staff, jobbat på Reebok och jobbar på Eleiko. Get ready for quite a ride!  

First episode in English! Rejoice all speakers of the English! The guest for this episode is Ásdís Hjálmsdóttir, Javelin thrower from Iceland. We speak about Dottirs, javelins, macros, muscle, lifts, fibre, badminton, women, Iceland, relationships and lots more. 

For the Swedish listeners: Don't worry, the podcast will only be in English when we have English speaking guests. 

For those of you new to this podcast: You're right, we have no idea what we are talking about.

Enjoy! 

Trettiosjunde avsnittet! Marek Behrendt joinar oss på Crossfit Göta för en timmes information overload. Vi snackar träning (duh), dieter (duh), bästa gymmen (inte så duh) och diverse stickspår. Marek har en ängels tålomod med våra åsikter/frågor och fick ett utmärkt tillfälle att förfina sin berättarteknik för de lite mentalt sävligare av oss. Inte coach tycker det känns bra. In och lyssna med er!