Follow

Jag är inte coach men

Extremt faktaresistent podcast om träning, kost och “hälsa”.

Någonstans mellan repetition sju och åtta i ett set burpees vill jag gärna bli distraherad. Repetition ett till tre är i regel ganska kul. På vägen upp i fyran konstaterar jag att det nog går lite för fort. Jag slår oftast i golvet lite för hårt i femman och tappar luften. Under sexan kommer det första lilla kvävda stönet men det är under repetition sju som förhandlingen börjar.

Behöver jag göra det här? Känner jag mig inte lite krasslig? Kanske ska ta det lugnt? Gör inte knäet lite ont? Det är ingen tävling! Det var en lång dag på jobbet. Jag borde inte ätit så mycket till lunch. Sov jag inte lite dåligt? Ingen märker om jag skippar en rep..

burpee1.jpg

Lite distraktion tack. Det är klart att om någon vrålar KÅMIJENUU en halv decimeter från mitt öra så försvinner den där vekheten tillfälligt men så fort coachen har gått vidare till nästa offer börjar det om. Det här är inte bra. Att kunna blocka ut vett och sans är en central komponent i crossfit. Denial is your friend. 

Men så länge det är bra musik kan jag ta mig igenom det mesta. En grisig wod kräver lika grisig musik. En malande monoton trance till en chipper. Hetsig rock till Fran. Tunga beats till DT. Ni fattar. Skulle coachen göra bort sig och välja fel soundtrack till ditt självskadebeteende så blir det ingen bra dag på boxen, helt klart. Är dessutom ljudet skit och för lågt så spelar det ingen roll om hen lyckats välja rätt låt. Dessutom, vem fan vill köra Fran och höra nån jänkare deklarera att han minsann dansar med någon i rött? Det måste vara lite jävla drag eller vad du nu vill kalla det. Inget under 180 bpm (musiksnobberispråk för svinsnabbt tempo) i en ångestladdad 21-15-9.

Ingen vill höra de andras fisar, rapar och halvkvävda stön. Ingen låter tuff längst ner i en burpee. Det ska vara så högt så att man inte kan tänka. Det finns nog ingen övre gräns för volymen. Ja, det kan bli jobbigt för den stackars, stackars, stackars lilla coachen som måste vråla stämbanden ur led men det skiter jag i. Det ska vara så högt så att jag hamnar i min egen bubbla och omgivningen försvinner, annars fattar jag ju vad jag håller på med. Ingen ska få skrämselhicka av att någon dumpar en skivstång eller yttrar sig primalt. Det ska vara kaos under en WOD. Det ska vara krig. 

coachmusik.jpg

Och byt playlist ibland för helvete! Till slut hör man inte låtarna längre. Det blir bara brus. Jag vet att ni coacher egentligen bara vill programmera roliga wodar och tvätta magnesium men tyvärr, lite kreativa får ni allt vara. Och tänk inte ens tanken att outsourca låtfixandet till medlemmarna. Då blir det totalt kaos. Tips, behandla musiken under träningen precis som sexlivet. Samma tid, samma kanal, samma program leder inte till några jävla sensationer direkt. Oväsen, överraskningar och tinnitus är i regel bra tecken.

Ljudanläggningen är lika viktig som övrig träningsutrustning. Snåla inte på den, det straffar sig. Om man tror att lillsyrrans gamla stereo duger för att överrösta skramlet av tio samfällt dumpade skivstänger är man sjukligt optimistisk, fast det är väl å andra sidan de flesta som startar en crossfitbox. Sen finns det band som är så jävla dåliga att man får öroncancer bara av att höra någon nynna på en låt som är lik en av deras, typ Volbeat. Detta band är förbjudet. Om målgruppen är volvoälskare med tvåsiffrig inavelsgrad så hör det inte hemma i en träningsanläggning med tänkande människor. Släng på det på förfesten innan ni åker i något bakhjulsdrivet till dansbanan istället. 

 

John Annerud

Bandhitler på Jag är inte coach men

Fyrtioåttonde avsnittet! Vi besöker Crossfit Göta och käftar med männen bakom Built by Lino! Vi har kört deras vidriga jävla workouts sedan de startade och ville inte missa chansen att få reda på vad tanken bakom hela projektet var, vad som skiljer det från vanlig crossfit, hur det började, vilka de är och så vidare! Goa gubbar, in och lyssna! 

00:0000:00

Crossfit hyllas till höger och vänster för att det inte handlar om utseende och att det bara handlar om prestation. Visst, en crossfitbox ser inte ut som ett halvdassigt spa med parkettgolv, palmer och spotlights ovanför den överdimensionerade spegelväggen. Det är snarare en bedrägligt nonchalant stil med sprucken puts, magnesiumfläckar och slitna bumpervikter. Vill du se hur du lyfter får du rigga upp mobilen, för några speglar hittar du inte här.  

Därför är det lätt att tro att frånvaron av uppenbar ytlighet inom CrossFit också stämmer på djupet men där finns det något annat. En allmänt bohemisk planlösning och avsaknaden av speglar har inte gjort att fåfängan är ersatt av motsatsen utan snarare har en annan slags ytlighet gjort sitt intåg.

- Okej, boxarna huserar inte speciellt många i det läger som sportar de grövsta sexualiseringarna av sin egen person men det finns andra sätt att visa sina utvändiga status än att puta med röven framför spegeln när det är selfiedags.

Den som lyfter tyngst och gör snyggast muscle-ups får visserligen hög status by default men inte sällan går det att nå hyfsat långt i den sociala hierarkin med ett vackert yttre och en bländande personlighet - precis som överallt annars. Tjejerna tränar i små booty shorts och BH, killarna utan tröja och NEJ, så jävla varmt är det inte i en gammal industrilokal i februari. Vi tar av oss de dagar då vi känner oss sjukt heta, atletiska och snygga. Det känns bra!

utseende1.jpgBild: Patric Persson

Det är inget fel i sig. Vi är hårdkodade att uppskatta vissa utseendemässiga drag varav många är just de atletiska. Vi eller vår avkomma fick leva längre på stenåldern om vi idkade otukt med den starkaste, a.k.a den med störst traps. Inga konstigheter. Att påstå att utsidan är oviktig idag bara för att vi är självmedvetna och tänker fina tankar som att utseendet inte är det viktiga är självbedrägeri. Med det inte sagt att det varken är bra eller dåligt att utsidan är så viktig för oss, man måste bara vara medveten om varför den är det och att det spelar roll hur upplyst och medveten miljön man vistas i är.

En box är ingen fredad zon från samhällets spelregler. De snygga syns och gillar att synas, vi andra får sitta i baksätet. Visst händer det att någon som inte är idealsnygg dressar av under en svettfest, men vi som gör det har normkroppar. Vi kan säga det eftersom vi till viss del sticker ut med diverse små skavanker but here’s the thing: Vi tillhör normen ändå. Nej, vi representerar måhända inte idealet men skilj på ideal och norm. Vi som uppfyller normen behöver inte vara perfekta men vi passerar gränsen för att inte behöva be om ursäkt till diverse haters. Så, crossfitens baröver-kostym är en statusmarkör och du äger bara tillträde om du är ett fysmonster prestationsmässigt, eller råkar vara normsnygg. Punkt.

Missförstå mig rätt, jag är helt för att träna i solid-tisha* men utseendedemokratin infaller först när alla, på riktigt ALLA, kan göra det med samma självsäkerhet. Jag vill inte att någon ska haja till av daller även om till och med jag gör det själv fortfarande. Min dröm som kroppspositiv är att jag en dag inte ens noterar det, men vägen dit är inte att ignorera att rådande ideal fortfarande lägger den utseendemässiga ribban jävligt högt.

utseende2.jpg

Bild: Patric Persson

En box är i alla mått mätt en plats jag hellre ska kunna ta med barnen till vad beträffar sociala koder och vilka beteenden som uppmuntras än ett vanligt gym fullt av speglar och ångest. Men att påstå att utseendehets inte förekommer är lögn. Den som tror det har aldrig hört diskussionerna i boxens omklädningsrum, åtminstone inte damernas.

- Vilket är toppen! Bättre att vi faktiskt har de där samtalen mellan duschen och hårtorken där vi pratar om våra utseendenojor och komplex på ett konstruktivt sätt än att tro att utopin redan är här och därför begraver huvudet i sanden. Vi ska vara stolta över att ha kommit längre än random fitnessgym på utseendefronten men vi är inte framme än.

Hur ska man tänka? Hur ska man bete sig? Det är inte svårt.

Fyra träningstips för en mindre utseendefixerad vardag:

  • Kommentera inte andras och din egen kropp i tid och otid.
  • Se inte ner på andras approach till utseende, vi har alla våra skäl.
  • Uppmuntra en go’ personlighet framför allt, ge komplimanger för någons härliga skratt, smarta punchlines, höga ambitionsnivå et cetera.
  • Träna så hårt du vill och kan, ät när du är hungrig, sov när du är trött.  

Var rädda om varandra snyggingar!

*köttkostymen (reds. anm)

 

Lorena Sierra Gustavsson

John Annerud

PK-kontrollanterJag är inte coach men

 

***** ALSO

Vi älskar crossfit. Vi kommer fortsätta med crossfit. Men man måste kunna säga vad som är fel med det. Precis som i alla relationer.

Puss och hej! /IC

 

Det var fan på tiden. Den europeiska regionalstävlingen har delats i två. Om det leder till att vi får fler svenskar till games får vi se men det ökar chansen en hel del tycker jag. Senast torskade som de flesta vet vår stolta fanbärare unge herr Högberg på det berömda håret och kvalificerade sig inte. Smärtan. Hoppet tändes direkt i mitt och många andras hjärtan när jag fick reda på att både Jason Smith och Lukas Esslinger numera blir förpassade till en annan region. Nu är Lukas motstånd, om man ska gå på förra årets leaderboard, betydligt beskedligare. De tuffaste motståndarna är en småtrasig Jonne Koski och Björgvin Karl Gudmundsson, annars finns det inte speciellt mycket kända namn. En viss liten dansk tjuv finns ju så klart kvar men inte en chans att Lukas släpper förbi den jäveln igen. Det kommer ju alltid någon ny ungjävel men det finns plats för det. Lukas är i teorin trea om eventen är snarlika och alla är ungefär i samma skick som förra året.

Viktor Långsved har en betydligt större chans i år. Han har harvat precis under gränsen ganska länge nu och det vore extremt roligt om han kom vidare. Har vi en jävla tur får vi se kungen av träningsgodis på plats också men det vore verkligen att stretcha det. Sverige kapar inte tre av fem kvalplatser såvida inte BKG halkar på någon glaciär och Koski går vilse i bastun.

På damsidan blir det fan kalabalik. Hälften+ av isländskorna har sedan tidigare flyttat till lättare regioner pga lättare. Nu finns det en chans att de börjar snegla hemåt när välavlönade lyxPT’s från Dubai inte får leka på samma regionals som dem. Om de inte gör det utan stannar i någon av de numera lite större, tajtare regionerna i Amerkat så har våra svenskor definitivt en chans. Jag sätter en imaginär slant på att Camilla Salomonsson krigar till sig en plats, enbart baserat på vad jag såg förra året. Amanda Frändén borde också lösa det om hon är kry. Mikaela Norrman kanske, men då måste hon ha tur med eventen. Jag vet inte om Helena Falk kör individual men jag hoppas det. Hon kör nog en Briggs och skiter i Masters ett år till. Frågan är hur Sara Armanius ska göra. Hon bevisade i förra årets Open att hon är på riktigt och har en jävligt stor chans att kapa en individuell gamesplacering om hon väljer att köra individuellt i år. Något säger mig att hon kommer köra på det. Very spännande.

regionals1.jpg

Speaking of team, nu jävlar. De skär ner antalet lagmedlemmar från sex till fyra. Det var verkligen på tiden. När tio lag med sex pers i varje springer runt på planen blir det kaos nästan vad de än gör och det är svårt att hålla reda på vad som pågår. I invitationals var lagen fyra och det såg alltid förbannat mycket bättre ut. Det här kommer göra lagen tajtare och bättre, vi kommer säkerligen få se mer topptoppitoppade lag när de individuella prestationerna får större inverkan. Teamtävlingen har för en gångs skull blivit riktigt intressant och jag kanske rentav orkar följa den det här året.

- JAAAA, jag vet våra lag har varit jätteduktiga, heja sverige osv men för fan, hur många av eventen de senaste åren har varit riktigt kul att kolla på? Jag vet ett par men ni får gärna tipsa. IT IS NOT A FUNNY att se 40 pers plaska runt i vattnet runt en pir med nån jävla gummibåt/bår i en timme. Marklyftstävlingen var kul. Jävligt kul till och med. Och lite läskig. Annars har det inte funnits mycket som har varit klockrent enligt mig. Invitationals har alltid spöat team på games rent eventmässigt. En annan aspekt är att jag tror att Sveriges framgångar har varit länkat till det stora lagformatet. Vi är bra på att göra saker tillsammans. När teamen blir mindre och kräver mer individuell skicklighet finns det en chans att det är till vår kollektiva stolthets nackdel.

Tillbaka till Regionals. De lägger till ett event och förlänger tävlingen något. Detta är bra enligt mig eftersom det jämnar ut fältet ytterligare. En bomb i ett event är fortfarande inte bra men det har något mindre katastrofala följder nu. Regionals blir lite mer som ett mini-games vilket är precis vad det borde vara. Nu blir det verkligen en kamp om vem som är bäst i Europa. Det är klockrent. Jag är en av dem som tycker att regionals är precis lika kul att följa som games, om inte roligare.

Övriga förändringar är det inte så mycket att orda om. Glidarregionerna i USA har blivit färre och därmed har det blivit tajtare om platserna. Crossfit delade av ryssland på mitten och slängde hälften till oss här i Europa och resten till Asien. Sydamerika får en egen regionals men de får bara skicka en (1) atlet/team från varje grupp. Nästan komiskt. Vissa regionals får skicka fyra, andra fem. Totalen vid games blir samma som tidigare. Inga konstigheter. Att Europa blev avdelat är helt klart den stora grejen. Att den överlägset största regionen sett till opendeltagare blev delad i två kommer skaka om pjäserna rejält.

Bring it 2018, jag har har aldrig varit så här taggad inför en säsong!

 

John Annerud

Rymdblomma 1Jag är inte coach men

Avsnitt fyrtiosju!

Vi diskuterade Marcus tävlande i helgen innan vi gav oss i kast med Hur proffsig behöver man vara? Hur viktigt är det för en vanlig jävel? Varför härmar alla proffs när de ändå inte har samma mål med träningen? Joggare blir nästa ämne som får höra ett och annat av våra kära amatörtyckare! Varför sysslar man ens med skiten? Ska vi göra det? Vi svajar rejält som vanligt! In och lyssna med er!

/Inte coach

00:0000:00

Det krävs en special kind of crazy för att träna dag ut och dag in, timme efter timme, rep efter rep, med en träningsform som är tristare än en syslöjdlektion i högstadiet. Med tråkig träningsform menar jag så klart att åka och gymma. Det vill säga att åka till en plats som är utformad för att göra något påfrestande och jobbigt så lätt som möjligt. Problemet är att är det inte jobbigt och blir du inte trött så händer det inte så mycket. Det är det uteblivna resultatet och den obefintliga glädjen som gör att de flesta får en härdsmälta och slänger sig på soffan efter bara några veckor.

När jag började med träning var jag den där ultrasopan alla erfarna träningsmänniskor föraktar. Jag hade på mig handskar, långbyxor, linne, löparskor och en stor jävla brist på respekt för vad jag gett mig in på. Eftersom jag inte hade en jävla aning om någonting så härmade jag vad de andra gjorde i smyg. Det gick sådär. Ett schysst parti bicepscurl, benpress och nån random kabeldragövning följt av alldelesförlängeochlångsamt på ett löpband kunde komma dagen efter ett pass med benspark, hantelpress (med handskar) och ännu mera bicepscurl - nyckeln till all form av sexighet tydligen.

Kostupplägget jag gissat ihop själv var ungefär Low Fat Low Carb High Protein (LFLCHP). Eller som många känner det, försöka bli mätt på kyckling och vatten. Det var alltid lågfettskvarg med fun light efter träningen. De som säger att det är gott ljuger, det är inte äckligt bara. Ungefär som att man inte är duktig om man inte sitter i fängelse. 

Fast jag var ganska duktig ändå. Jag slutade i regel först efter några månader. De flesta följer en något flackare bana. En typisk gymsopa börjar med att 

1, köpa ett årskort med månadsvis betalning på närmsta gym. 

2, youtuba fram ett träningsprogram som garanterat funkar.

3, köper proteinpulver med smak bananchokladfuckyou på någon grossistnånting-sida.

4, låter en kompis som kan gymma visa övningarna. 

5, får träningsvärk och står över en vecka. 

6, slutar.

När allt fokus ligger på resultat/utseende och inte på att ha roligt när man tränar är det dömt att misslyckas. Om du inte har någon form av för ändamålet fördelaktig neurologisk funktionsnedsättning då alltså. När det handlar om att casha in sen, nästa sommar eller året efter blir det som ett mentalt maratonlopp utan slut. De flesta väljer ett träningsprogram som lovar snabba resultat. Det betyder antingen att det är ett sjukt jävla jobbigt program eller att de som gjort programmet ljuger. Skador, värk och ångest gör att de flesta slutar. Uteblivna resultat dödar av resten. Ett realistiskt träningsprogram är inte det minsta sexigt så det är väldigt få som ens börjar med det.

De flesta verkar tro att bara de får drömkroppen så blir deras liv perfekt och alla problem försvinner. Det är en utopi i stil med spelmissbrukarens skeva verklighetsuppfattning. Du kommer alltid vara den du är så för att bli lycklig måste du acceptera dina förutsättningar, även om det innebär en enligt rådande skönhetsideal ofördelaktig fettdisponering. Fråga vilket snyggo som helst om de faktiskt tycker de är snygga och om de lever problemfria liv. Du kommer få svar som inte överensstämmer med dina fluffiga drömmar. Jag trodde jag skulle lyckas få drömkroppen genom att köra varenda quickfix jag kunde hitta på samma gång. Det funkade inte för det funkar väldigt sällan. Dessutom skulle jag inte blivit ett dugg lyckligare om det hade gjort det. Ok, jag hade fått mer likes på insta men vafan, man vänjer sig vid sånt. Precis på samma sätt vänjer man sig vid att vara snygg och börjar jämföra sig med ännu snyggare istället, känner sig ful i jämförelse och är tillbaka på ruta ett. Grattis. Du har inte åstakommit någonting. Lyckan finns någon annanstans. 

gymsopa3.jpg

Första gången jag testade Crossfit hände det något. Det var väl ungefär som för alla andra, jag hade sett någon wod på youtube och bestämde mig för att testa själv i mitt vanliga gym. Jag hittade på något idiotiskt i stil med 10 min AMRAP armhävningar, pullups och marklyft. Inte en enda gång under hela woden tänkte jag på hur jag såg ut, vad det skulle leda till eller jämförde mig inte med någon annan utseendemässigt. Jag bara tränade liksom, ingenting annat. Jag kände friheten i att skita i allt och bara köra. Det viktiga var hur många reps det blev eller hur fort det gick, inte vad som skulle hända i en (jävligt) avlägsen framtid.

Att stå/sitta framför spegelväggen på ett gym och leta fel är bara självplågeri. Så fort någon skavank försvinner tar du ett steg närmare och hittar en ny. Det finns en poäng med frånvaron av speglar i en crossfitbox. Det finns en poäng med att man fokuserar på resultat hela tiden. Det handlar inte om att bli snyggare, det handlar om att bli bättre.

Det skulle varenda gymsopa där ute behöva lära sig.

 

John Annerud

Rymdblomma 1Jag är inte coach men

 

Kommer du ihåg när du var liten och ville ha kexchoklad istället för frukt med dig på skolutflykten? Minns du när dina klasskamrater började dyka upp med färgglada läksmycken i öronen? Hur fan kändes det när Bella och Jonte fick vara ute till elva och tjuvröka gula blend medan din enträgna moder krävde din hemkomst vid nio?

Vi bär alla på varsitt minne från barndomen då känslan blev sådär tydlig för första gången, känslan av att vilja passa in.

Med flockdjursmentalitetens fulla styrka härjade du säkert på både morsan och farsan om att få göra ditten och datten för att “alla andra får ju!” Ett nej mottogs med ilska och besvikelse och inte sällan fortsatt tjat tills dess att mamma Karin uppgivet suckade “ja ja du får väl det då”. Ridå.

Klipp till femton år senare. Nu när du sedan länge är din egen chef i vardagens spörsmål tycker du säkert att du tar självständiga beslut och att dessa sker för att du själv vill göra just det. Så länge inget konkret isberg kommer i vägen är det du som styr, right?

Vad säger du om jag säger att du inte alls har så värst mycket till fri vilja? Du vill bara få vara med i gruppen, inkluderas, vara som alla andra. Innan du får dåndimpen nu vill jag bara påminna om att de tyder på att du är mänsklig och att viljan att passa in ofta har varit till nytta, från tiden då vi höll ihop i klaner på savannen till nutid när vi klänger i rep tillsammans på en crossfitbox.

I regel finns en jargong, ett sätt, ett språk, vissa uttryck och en stil som utmärker varje liten nutida “klan”. I ditt arbetslag är du på ett sätt, i familjen på ett annat och så vidare.

I boxarna land och rike runt är standardiserad kodex att försöka hålla en hyfsad ödmjukhet och arbetsmoral. Problemfritt kan tyckas och ödmjukhet är sällan fel. Arbetsmoralen kan dock ta sig i uttryck av ett ganska hetsigt grupptryck som inte alltid hjälper den enskilde utövaren. Ni har märkt det, försök inte. Jag pratar om när man börjar jämföra sig med fel personer, på fel grunder och med fel ambitioner.

“Jämför dig inte med andra, du tävlar bara mot dig själv” är den största lögn som varje tränande person intalar sig själv och gärna alla andra. Låt mig vara frank, du jämför dig med den starkaste du på något sätt kan relatera till. För mig som kvinna betyder det att jag jämför mig minst (minst!) med den starkaste tjejen på boxen.. om inte någon ännu mer övernaturlig Games-Isländska. Någon ouppnåelig är det garanterat i alla fall.

Säkerligen gäller samma deal för den som tränar fitnessträning, de tänker nog hela bunten att om Anna Stålnacke gör si och så, borde jag också göra det och lite till.

Jag blir galen på hur jag inte ens om jag fick träna på heltid skulle kunna närma mig de bästas prestationer. Vem bryr sig om att jag har kroniska sjukdomar och en totalt sargad kropp efter tio års självmisshandel som sätter käppar i hjulet? Nä, istället blir jag djupt självkritisk och intalar mig att jag säkert bara tränar lite för mesigt, äter lite för onyttigt, kämpar för lite, om jag bara ökade träningen si och åt paleo så, då skulle jag kunna göra jävla pullups, då skulle jag inte gråta av ledsmärtan när jag gjorde wallballs. Att börja tänka så är en slippery slope.

Jag kommer på mig själv med att lägga in fler pass, sluta äta fast jag fortfarande är hungrig och slå på mig själv allt hårdare eftersom resultaten naturligtvis uteblir. Varför skulle jag bli något annat än svag av att överträna och underäta?

Kognitiv dissonans kallas det när man förstår en grej intellektuellt men gör en annan. Man gör justeringar som man inte riktigt har koll på. Kanske för att man har en diffus bild av hur de duktiga gör utifrån en sedan länge väl odlad myt baserad på CrossFit HQs presentation av sina profiler och diverse hashtags och quotes på internet.

Det är urdumt. Dels vet du inte vad som faktiskt byggt hans och hennes och henoms framgång om du inte typ lever med personen i fråga. Jag som lever med en väldigt atletiskt begåvad person kan meddela att det småortorektiska straffbeteendet är det sista han ägnar sig åt, snarare sömn och återhämtning i massor, plus pannkakor, massor av pannkakor. Det är alltså beteendet, utöver att han har de genetiska förutsättningarna. Du kommer inte bli built om du är klent byggd från början och därtill börjar leva på nån jävla raw vegan paleo bullshit.

Livet är för kort för att hålla på och vara fiende med sig själv. Tänk om folk var så kritiska och strama andra saker de sög på. “Nu kom jag inte ihåg alla Europas huvudstäder, fyfan vad jag är värdelös, någon På Spåret-tomte kan ju lätt alla, nä nu blir det straffplugg varje kväll tre timmar” I don’t think so.

Det kan bero på att kroppen och prestationer syns så tydligt, ett misslyckande märks och utebliven progression gör att man halkar efter. Jag får skamsköljningar nästan varje pass för att jag inte klarar grejer. Min kropp är helt enkelt inte gjord för styrketräning, men jag råkar älska det. Min plats är bland vikter och skivstänger.    

Det man måste ha klart för sig är två saker.

Ett: “Men alla andra kan ju/gör ju” does not apply. Du kan inte göra exakt som dina idoler i allt, du kan inspireras och få feeling men du kan inte kasta omkull ditt liv för att träna som eliten eller gå långt över din kropps gränser för att kanske eventuellt slå ett PB. Dessutom vet du inte hur de mår eller vad de offrar, precis som du inte vet om Bella och Jonte kanske som surrade ute till elva i själva verket hade jävligt risiga hemförhållanden som de inte ville gå hem till när ni var små.

Två: Dina förutsättningar är vad de är, om du inte är född till en tränings-tank med tid att köra tolv timmar i veckan, och inte heller vill plocka i medicinskåpet så måste du tyvärr börja mäta framgång sett till din kropp och ditt liv. Det suger att inte vara Matt Fraser eller hur, men så är det för dig och ungefär sex miljarder andra.

Ett tips för att se sina framsteg och sin arbetsmoral i ett lite mer nyktert ljus är att försöka se hur de som håller uppsikt på din träning ser på ditt arbete, tycker coacherna att det går framåt? Ger de dig lite då och då ett symboliskt A for effort? Om du känner igen dig i den här texten har coacherna och dina träningskompisar garanterat full koll på hur hårt du kämpar. Det är inte vikten på stången som räknas, det är arbetet bakom. Punkt. Jag glömmer det ofta och jobbar hela tiden på att sluta mobba mig själv. Gör det du också. För tyngden av självförakt är en av få vikter som är helt meningslösa att gå och bära på, och en vacker dag kommer jag göra pullups. I alla fall en.

Träna hårt och ta hand om varandra.

Lorena Sierra Gustavsson

Genushäxa och träningshippieJag är inte coach men

Avsnitt fyrtiosex!

Marcus har varit sjuk. Ingående diskussion om symptomen, hur lätt man kommer ur rutinerna och andra viktiga anmärkningar/upplysningar.

Sextio crossfitpass på tre månader! Hur trasiga är vi? Har vi blivit snyggare? Bättre? Starkare? Svagare? Flåsigare? 

Drömcoachen. Bästa egenskaperna? Sämsta? Vad är viktigast? Vilka är våra personliga favoriter?

De vanliga förbehållen för svammel, fel, klavertramp och direkta övertramp gäller givetvis detta avsnitt också.

Inte coach

 

00:0000:00

De flesta känner nog igen den nervösa förväntan som infinner sig när det snart är dags att lyfta väldigt tungt. Det pendlar mellan det här kommer fan aldrig gå och nu jävlar! Ingenting slår känslan av att dra upp en vikt man aldrig tidigare kunnat rubba och det känns lätt. Adrenalinpåslaget gör en alldeles matt. När vikten slår i golvet har man vunnit, man har besegrat sig själv. Man är starkare än förut. Det går framåt. Det går bra nu.

Det är något speciellt med att greppa den räfflade skivstången. Jag vet inte exakt vad det är men det gör mig trygg. Man behöver inte lyfta sitt max eller ens anstränga sig speciellt mycket för att få den känslan. Ibland drar jag och tränar på bekväma vikter utan att pressa mig bara för att få den känslan. Den ger mig självförtroende, tillit och styrka. Ett snyggt ryck där allt sitter är magiskt. Jag kanske inte kan köra olympiska lyft hela mitt liv men jag kommer absolut lyfta skrot så länge det går.

Jag har skadat mig många gånger. Tweakat leder, fått muskelbristningar, ryggskott och diskbråck. Jag går ändå alltid tillbaka till samma sorts träning. När jag inte kan träna på grund av skada eller annat är jag olycklig. Ingenting är fanimej kul. Jag vill tillbaka till the grind, jag vill tillbaka till känslan av att zona in på övningen. När omvärlden försvinner, det är bara jag och uppgiften. Skiten ska upp.

skrot5.jpg 

Nu blir det svajigt men jag sladdar in på den här pucken ändå. Jag tycker det är en påtaglig skillnad på kvinnor som lyfter skrot och de som inte gör det. Det bygger upp dem mer än bara fysiskt. Det förändrar hela deras utstrålning. I det klimatet jag har vuxit upp har det varit tydligt att män får lära sig att de borde kunna och kvinnor fått lära sig att de antagligen inte kan. Det syns efter ett tag att det här till stor del försvinner när kvinnorna har börjat utvecklas styrkemässigt. Blicken förändras. Självförtroendet växer. De står och går med stolthet och pondus. Det är magiskt att se.

Träningen är en långsam, nästan omärklig progression som man knappt märker av själv. Det kräver tålamod. Den som vill ha omedelbara resultat slutar i frustration ganska snabbt. Andra kommer in i rutinerna och tuggar på. Gör sina pass, set och reps. Varenda ett trots regn, bilköer, gnäll från omgivningen, dåliga öppettider, högtider, skador och annat strul. Man sover timmarna och äter salladen. Efter ett tag börjar folk kommentera ens förändring, oftast i förvånade ordalag. Wow, har du börjat träna? De söker efter ett magiskt knep. En quick fix. Ett sätt att bli tränad utan att träna. Detta är grunden till alla tränings- och diettrender. Det man måste förstå är att det inte finns någon annan genväg än att tycka om att träna. Det är det enda fusket som finns. Blir du glad av att lyfta så har du redan allt du behöver. Gå och lyft. Bli trött. Må bra.

 

John Annerud

Rymdblomma 1Jag är inte coach men

Drömcoachen

Jag är lite slampig när det gäller coacher. Jag gillar de flesta liksom. Jag har haft ganska många vid det här laget och tycker mig skönja att det finns ett antal grundtyper. Alla är givetvis unika blablabla men om ni har kört crossfit ett tag känner ni garanterat igen några av de här filurerna.

Mysfarbrorn

Alla boxar borde ha en. Alltid glad. Alltid skön. Inte helt med i matchen men kompenserar med att få alla att känna sig som studiopubliken i Hajk. En dålig dag blir alltid bra med den här jäveln. En pingstpastor ser i jämförelse ut som Göran Persson i en trött mellanårsdebatt om äldreomsorgen. Känner ni någon som är lite sorgsen så släpa med denne till boxen när Mysfarbrorn har en klass och bara låt hen sitta på ett par viktskivor i ena hörnet och insupa den oändliga energin som Mysfarbrorn okontrollerat sprutar omkring sig.

Obersturmbannführern

Motsatsen till Mysfarbrorn. Här är det raka led och putsade stövlar som gäller. Tio sekunder sen till klassen? Tack och hej. Gör om, gör rätt nästa gång. Inget böj är tillräckligt bra för denna perfektionist. Alla gråter minst en gång per klass för nu är det fanimej allvar. Hur det blev Crossfit för denna glädjens svarta hål är oklart. Troligen någon sorts livsmission sprungen ur en failvideo på youtube. Detta otyg skall rensas ut!

Panikcoachen

Coacherna tog slut så den här stackars vanliga medlemmen fick komma in och panikcoacha. Hej allihopa hehe jag heter hehe ja ni vet. Ger lite nervösa tips som ingen tar på allvar eftersom alla vet att hen inte vet ett skit. Vågar inte visa övningarna och blir totalt överkörd av någon gammal medlem som vill göra något annat än det som står på tavlan.

Hagaindianen

Ingen panik här inte. Vill någon skala så går det bra. Skala lite till? Kanske softa lite istället? Inga problem. Vi kan väl sätta oss i en ring och snacka lite efter passet? Kramar alla.

Vimsiga yrvädret

Kommer sent. Glömt av passet. Improviserar ihop något lite snabbt. Jasså, gjorde ni det igår? Drar alltid över på tiden så nästa klass får värma utanför. Alla är såå duktiga!

Ståuppkomikern

Försnacket tar 15 minuter när det ska provas nytt material. Hade helst velat ha en spotlight monterad ovanför whiteboarden. Övningsgenomgångar är utmärkta tillfällen att visa komiska fel alla gör. 90% skämt och 10% feedback. Man kanske inte lär sig så mycket men det är en rolig jävel.

Bäst i klassen

Inte ett hårstrå fel. Perfekta kläder. Förklarar så fort att bara genierna i klassen hänger med. Blir nervös när folk inte fattar. Ingen vågar fråga om något och verka dum. 

Tappat tron

Brukade älska Crossfit men har nu läst lite för mycket på traningslara.se och börjat vackla i sin övertygelse. Blicken är död och entusiasmen är borta men försöker låtsas ändå. Alla vet. Kväver nästan alla mörka skämt om skador. Smygläser till sjukgymnast.

Kan själv

Ändrar besinningslöst i den planerade träningen. Om headcoachen hade någon sorts tanke med den så är det kört för längesedan. Vi skulle egentligen böja men vi kan väl gå ut och springa lite istället? Burpees istället för boxjumps. Fran istället för Grace. Skador istället för gains.

Dunning-Kruger

Kan ju det här va.. Har ju vart med länge då va..  Har max en CF-level 1 och 30 timmar youtube på sitt CV. Men vafan, det är inte så avancerat egentligen! Alla lämnar passet lite sämre. Någon fick ont i knät.

Facebookjunkien

Släpper inte telefonen med varken blick eller hand under hela passet. Går ogärna långt från vägguttag. Humöret sjunker med batterinivån. Något disträ tycker vissa. Rolig på nätet tycker andra. Gillar tillbaka.

Tränar också

Kan fan inte hålla sig. När hen ska demonstrera en övning så slutar det ofta med tre set plus test av 1RM medan klassen väntar. Det är så kul att träna tillsammans! 

Gaphalsen

Har två röstlägen, högt och högre. Kompletterar med maxvolym på musiken under genomgångarna. Perfekt om man hör dåligt. Mindre optimalt om man har tinnitus.

Oldschool

Ingen styrkedel. Teknikträning? Skit i det! Programmerar bara tjejwodar och kan inte hålla käften om den gamla goda tiden. Var inte med på den gamla goda tiden. 

Kåtbocken

Är du inte en måltavla för den här personens sexuella preferens får du helt klart vara i fred under passet. Är du det kan du räkna detta som en privat PT-timme och/eller dejt.

 

Missat någon? Vilken är din favorit?

 

John Annerud

Rymdblomma 1Jag är inte coach men

Older Episodes »