Avsnitt åttiotvå! (Tror vi.) Summering över det totala förfallet! Ursäkter, förklaringar, spekulationer och lögner. Mycket nöje!

Avsnitt åttioett! Redogörelse för: Var vi har varit - Big change for Big Marcs - Pannkakor - Svammel - Alltså jättemycket svammel - Kort om sport. Ridå.

Avsnitt åttio! Blir man snygg av Crossfit? Om inte, hur? Snillen spekulerar + lite inre övertygelse. Byta box? Får man ens det? Varför? Hur? Vart? OCH SÅ VIDARE!

Avsnitt sjuttionio med David Thorp! Hur blev han så jävla intresserad av att noreppa folk? Vad är glädjen? Vän av ordning? Sadist? Hur funkar det? Vad är viktigast hos en domare? Behöver det styras upp? In och lyssna!

OBS, det blidde lite långt.

(föreningsmänniskor)

Avsnitt sjuttioåtta! Inte coacherna besökte Gothia Prana Throwdown och fick därmed en massa saker på hjärtat! Eller nåt i den stilen iallafall! Det pratas om tävlingen, återigen rantas det om Glassman och hans dynga samt en svajig avstickare om domare i crossfit! Lyssna och njut!

Avsnitt de-ska-fan-göra-det. 

Helt otroligt. Två eextreeeeemt trötta sopor ger väldigt osammanhängande och bakrusiga snedstreck trötta analyser om hur i helvete det gått så här. Hur tänker CFHQ ejenkligen och finns det något positivt med detta överhuvetaget. 

Disclaimer: Vi är ungefär lika pigga som ett par sömnpillerknaprande hollywoodfruar på väg hem från doktorn i det här avsnittet. Det beror på en mängd faktorer. Samtliga barnförbjudna. Enjoy!

Avsnitt sjuttiosex! Det snackas om SM i funktionell fitness, doping och framförallt, Greg Glassmans skyffelavrättning av hela Crossfit Games as we know it! In och lyssna!

Om det är nånting jag inte pallar med så är det när man tror att en ätstörning handlar om att den drabbade vill uppnå ett speciellt utseende. Att hen vill "bli fin" enligt en normativ standard. Om så hade varit fallet hade jag alltså valt att skaffa mig kronisk värk, viss benskörhet, ibs, en trasig höft, kraschade relationer, utebliven karriär och noll kronor på banken för en jävla look. Ingen gör så. Ingen, hur fåfäng hen än må vara avsäger sig allt som är värdefullt för att möjligtvis uppnå ett visst utseende. Inte ens kroppsbyggare är så oförsiktiga.

Kan det helt enkelt vara så att anorexia inte (bara) handlar om att vilja vara smal? När jag sprungit i snöstorm och köldskadat tårna har det då verkligen inte handlat om att jag så förtvivlat ville se ut som Kate Moss. Det har handlat om att inte ha något val. Just det, en väljer ingenting när en har en ätstörning. Ätstörningen väljer åt en. Vi som vi gör, och utsätter oss för alla dessa extrema påfrestningarna för att vi har ett driv inom oss som tvingar oss att fortsätta späka oss, ta sönder våra kroppar. Många beskriver det som en inre röst, men det är en sanning med modifikation. Vi hör i regel inte en faktisk röst som personer med andra sorters vanföreställningar kan göra, jag skulle mera klassa det som en oerhört kraftfull känsla, en fobisk rädsla för att härbärgera minsta lilla kalori. Känslan tvingar en att fortsätta springa, skära bort mer och mer delar av kosten, kräkas upp det som i en stund av oförsiktighet intagits, och värst av allt - sjukdomen tvingar en att ljuga för de man älskar mest för att den ska få fortsätt herravälde över den sjukes värld.

Tror ni mig inte? Faktum är att jag till denna dag aldrig mött en annan drabbad som hävdar "sjuka ideal" som skäl för deras sjukdom. Fåfängan lyser med sin frånvaro medan drag av ångest, kontrollbehov, tvångstankar och låg självkänsla är framträdande. Jag har sett mig i spegeln som sjuk och blivit glad för utstickande benknotor, lanugohår och insjunkna ögon. Att vara ful som stryk betydde att jag var på rätt spår enligt anorexin.

För ju mer man svälter desto fulare blir man. Om jag vill se bra ut är det ett hälsotecken. När jag vill känna mig fin betyder det att ätstörningen inte tar allt mitt fokus. Lite fåfänga kan vara hälsosamt, då snackar vi inte att sätta helt orimliga målbilder à la fitnessbrud eller toppmodell. Missförstå mig rätt, de är jättefina, men jag vill inte se ut som dem, jag vill se ut som Lorena. När jag mår bra det vill säga. När jag är uppe i sjukdomen tittar jag inte ens i spegeln. Bara på vågen, bara på siffrorna. Jag känner att jag hellre säger det en gång för mycket än en för lite, att ätstörningar har så lite med yta och sjuka ideal att göra. För jag blir ledsen och orolig när man tror att någon på riktigt sakta kan ta livet av sig "bara" för att vara smal, det späder bara på fördomar om ätstörda som en liten grupp förvirrade småtjejer, när det är en komplex och dödlig sjukdom som kan drabba vem som helst.

Idealen då? Är de inte sjuka? Jo. De är helt jävla uppåt väggarna, de är ouppnåeliga och får folk att må piss. Det behöver vi också prata om. Det är inte ett hälsotecken för ett samhälle när var femte trettonåring bantar eller har bantat. Där tonåringar tycker att de är för tjocka trots att de ligger inom normalkurvan. Allt vi matas med är en slippery slope, för börjar "fel" person banta kan ätstörningar triggas. Andra får "bara" väldigt dålig självkänsla. Vi behöver diskutera hur detta kan undvikas och inte bara snacka, agera också. Vi behöver lära oss och kidsen och teensen att den bästa man kan se ut som är sig själv. Men - utan att förringa alla de negativa aspekter som dessa ideal kan framkalla vill jag ändå hävda att de ensamma aldrig kan vara orsaken till att en ätstörning vidmakthålls.

Lorena Sierra Gustavsson

Batikhäxa på Jag är inte coach men

Avsnitt sjuttiofem! Crossfit games är över och idioterna skall i vanlig ordning bringa klarhet i vad som hände, vad som var relevant och vad som var högst jävla irrelevant. Vi diskuterar upplägget, atleterna, wodarna, vad som fattades, vad som inte fattades, vad som kommer att hända samt har fel om det mesta! Mycket nöje!

"Tränar du fortfarande?”

En orolig och välmenande familjemedlem suckar lite och lägger pannan i djupa veck när hen frågar. Hen vet att jag har det lite struligt med maten, kroppen, vikten och psyket. Vem vet inte det i och för sig? Min förhoppning är att mina ätstörningar ska vara Sveriges sämst bevarade hemlighet, av den enkla anledningen att jag ser det lite som mitt uppdrag att opinionsbilda, upplysa och samtala om ätstörningar.

För gudarna ska veta att det behövs, kunskapen om psykisk ohälsa är generellt låg, men ätstörningar tycks så svårbegripligt för världen att det i min mening spelar i en helt egen liga.

Nåväl, tillbaks till den oroliga frågan. Svaret är ja.

Jag tränar fortfarande. Styrketräning primärt. Detta sker på inrådan av min behandlingsansvarige och jag är absolut inget specialfall. I stort sett alla som genomgår ortorexibehandling på Ylab tränar, antingen hemma med ett individanpassat program eller med de specialutbildade coacherna på plats.

Ortorexi innebär fixering vid mat men kanske ännu mer träning, ofta ökar man träningsfrekvensen och volymen alltmedan sjukdomsförloppet fortskrider. Till en början kan prestation, välmående eller yta vara ens drivkraft, alla fullt rimliga och sunda målsättningar på sitt sätt. När sjukdomen får fäste förändras dock någonting, man tränar inte längre för att må bra - man tränar för att slippa ångest, Ångesten är ett av de fysiologiska symptom som energiunderskottet (som ofta blir ett faktum vid extremt hög träningsmängd) ger.

Så vad händer om du tar en ortorektiker som är van att träna högintensivt 20-25 timmar i veckan och sätter upp ett totalt träningsförbud, samtidigt som hen förväntas börja äta mer mat och mer av de livsmedel som stämplats som förbjudna? Ja, naturligtvis blir ångesten helt outhärdlig. Det finns ingen mening med att en person ska utstå så svår ångest oavsett vad konventionella ätstörningsbehandlingar säger. Man behöver helt enkelt inte göra det värre för sig än nödvändigt.    

Dessutom vill vi stärka upp en svältande kropp nu när personen börjar äta mer ändamålsenligt. Vi vill inte att personen i fråga bara ska gå upp i fettmassa. För faktum är att en frisk kropp behöver lite av varje, lite fett och lite muskler. Hur bevarar och bygger vi muskelmassa? Genom styrketräning - bingo!

Sedan behöver man självklart reglera antalet tillfällen och intensiteten till mera “normala motionärsnivåer” både av hälsoskäl och för att det helt enkelt är ohållbart att träna 20 timmar i veckan för de flesta på lång sikt.

Där jag får min behandling, som jag tror på mer än allt annat i behandlingsväg jag stött på, värnar man om att hitta en livsstil som håller i längden, det gör man inte genom att förbjuda träning och komma med falska påståenden (som man säger till anorektiker på klinikerna) om att träning för alltid kommer vara minerad mark, så som alkohol kan vara för en nykter alkoholist. Det stämmer helt enkelt inte och skrämselpropaganda gör ingen friskare.

Vad jag däremot ser som djupt problematiskt är den folktro släktingens oro bottnar i - den högst levande lögnen om att träning är någonting en gör (främst) för att gå ner i vikt. Ingenting kunde vara mer fel. Träning avser repetitivt utförande av arbete för att utveckla en fysisk färdighet, det kan vara uthållighet, explosivitet, styrka och rörlighet. Ingen av dessa blir bättre per se av att man går ner i vikt.

Tyvärr verkar det vara så inarbetat i folks medvetanden att träna är lika med att “bränna kalorier” att det höjs på ögonbryn när en smal/underviktig går till gymmet och lyfter skrot.

Jag skulle till exempel aldrig klassa en promenad i syfte att bränna kalorier för att få äta mer som träning, då är det man gör en fysisk aktivitet, med förbränningssyfte. Det luriga är att många idag även använder styrketräning av CrossFit-karaktär till detta ändamål, ofta på bekostnad av teknik, form och återhämtning. Jag har gjort det själv och jag ser det i mina kamraters ögon mer ofta än sällan tyvärr - it takes one to know one. Den jagade blicken i löpspåret, i boxen, på spinningcykeln är omisskännlig. Man är inte där primärt för att bli bättre på någonting, man är där för att “få” äta.

Tänk om vi inte hade präntat in kaloristress i folksjälen. Tänk om vi inte hade hetsat folk till att träna två pass om dagen och vara medvetna om hur lång tid en måste promenera för att förbränna ditten och datten. Tänk om vi inte hade hyllat de som följer ett strikt kostschema som hjältar, tänk om instruktörer inte hade sagt till sina gruppträningsdeltagare att det är “dags att bränna bort julgodiset” iställer för att det är dags att köra ett härligt pass.

Tänk om vi istället sakligt hade informerats om hur man tränar olika färdigheter för att man vill tävla, eller för att det är kul att utvecklas och lära sin kropp nya rörelser. Tänk om vi hade talat om hur härligt det kan vara att promenera, leka och röra sig utomhus och lärt våra barn och unga att äta efter hunger och mättnad och att se måltiden som en tid för gemenskap och njutning istället för att själva stressa (försök inte, de både ser och hör) med diverse dieter, livsmedelsförbud och kalorimani.

Inget gör mig ledsnare än att se familj, vänner och bekanta vara fast i den här eviga viktstressen. Att välja träningsform efter vad som “bränner” istället för att göra det man tycker är kul är ett utmärkt sätt att döda all genuin träningsglädje. Att tro att träning är dåligt för underviktiga är är tydligt symptom på den här utbredda uppfattningen vi har lite till mans till absolut ingen nytta. Det är långt ifrån idrottens grundtanke att bränna så mycket kalorier som möjligt.

Det enda jag vill är att den breda massan skulle inse hur mångfacetterat begreppet “träning” faktiskt är och hur det kan gynna alla, inte bara någon särskild grupp.

För min del får man gärna motionera för att man vill äta mer, men då ska man vara väldigt medveten om att det är en hungertriggande metod som bara funkar för de som redan har stenkoll på varje kalori, och ibland inte ens för dem. Träning och bantning är inte, och kommer aldrig bli samma sak.

Lorena Sierra Gustavsson

Batikhäxa på Jag är inte coach men