GAMESSPECIAL-ish. 

Vi snackar Marcs, games, kaffe, andra podar och div annat i vanlig ordning. 

Ja, vi snackar om games. Nästan hela tiden, eller typ så. Kanske.

Avsnitt åttiotre!

En jävla massa rants om att det var bättre förr! Nordic Wellness, Styrkelabbet och deras jävla app, optinoja, keep it simple, poängen med open, orättvisa jämförelser med Open, mer rants om lchf och crossfit och så vidare! Det vanliga! Njut!

Avsnitt åttiotvå! (Tror vi.) Summering över det totala förfallet! Ursäkter, förklaringar, spekulationer och lögner. Mycket nöje!

Avsnitt åttioett! Redogörelse för: Var vi har varit - Big change for Big Marcs - Pannkakor - Svammel - Alltså jättemycket svammel - Kort om sport. Ridå.

Avsnitt åttio! Blir man snygg av Crossfit? Om inte, hur? Snillen spekulerar + lite inre övertygelse. Byta box? Får man ens det? Varför? Hur? Vart? OCH SÅ VIDARE!

Avsnitt sjuttionio med David Thorp! Hur blev han så jävla intresserad av att noreppa folk? Vad är glädjen? Vän av ordning? Sadist? Hur funkar det? Vad är viktigast hos en domare? Behöver det styras upp? In och lyssna!

OBS, det blidde lite långt.

(föreningsmänniskor)

Avsnitt sjuttioåtta! Inte coacherna besökte Gothia Prana Throwdown och fick därmed en massa saker på hjärtat! Eller nåt i den stilen iallafall! Det pratas om tävlingen, återigen rantas det om Glassman och hans dynga samt en svajig avstickare om domare i crossfit! Lyssna och njut!

Avsnitt de-ska-fan-göra-det. 

Helt otroligt. Två eextreeeeemt trötta sopor ger väldigt osammanhängande och bakrusiga snedstreck trötta analyser om hur i helvete det gått så här. Hur tänker CFHQ ejenkligen och finns det något positivt med detta överhuvetaget. 

Disclaimer: Vi är ungefär lika pigga som ett par sömnpillerknaprande hollywoodfruar på väg hem från doktorn i det här avsnittet. Det beror på en mängd faktorer. Samtliga barnförbjudna. Enjoy!

Avsnitt sjuttiosex! Det snackas om SM i funktionell fitness, doping och framförallt, Greg Glassmans skyffelavrättning av hela Crossfit Games as we know it! In och lyssna!

Om det är nånting jag inte pallar med så är det när man tror att en ätstörning handlar om att den drabbade vill uppnå ett speciellt utseende. Att hen vill "bli fin" enligt en normativ standard. Om så hade varit fallet hade jag alltså valt att skaffa mig kronisk värk, viss benskörhet, ibs, en trasig höft, kraschade relationer, utebliven karriär och noll kronor på banken för en jävla look. Ingen gör så. Ingen, hur fåfäng hen än må vara avsäger sig allt som är värdefullt för att möjligtvis uppnå ett visst utseende. Inte ens kroppsbyggare är så oförsiktiga.

Kan det helt enkelt vara så att anorexia inte (bara) handlar om att vilja vara smal? När jag sprungit i snöstorm och köldskadat tårna har det då verkligen inte handlat om att jag så förtvivlat ville se ut som Kate Moss. Det har handlat om att inte ha något val. Just det, en väljer ingenting när en har en ätstörning. Ätstörningen väljer åt en. Vi som vi gör, och utsätter oss för alla dessa extrema påfrestningarna för att vi har ett driv inom oss som tvingar oss att fortsätta späka oss, ta sönder våra kroppar. Många beskriver det som en inre röst, men det är en sanning med modifikation. Vi hör i regel inte en faktisk röst som personer med andra sorters vanföreställningar kan göra, jag skulle mera klassa det som en oerhört kraftfull känsla, en fobisk rädsla för att härbärgera minsta lilla kalori. Känslan tvingar en att fortsätta springa, skära bort mer och mer delar av kosten, kräkas upp det som i en stund av oförsiktighet intagits, och värst av allt - sjukdomen tvingar en att ljuga för de man älskar mest för att den ska få fortsätt herravälde över den sjukes värld.

Tror ni mig inte? Faktum är att jag till denna dag aldrig mött en annan drabbad som hävdar "sjuka ideal" som skäl för deras sjukdom. Fåfängan lyser med sin frånvaro medan drag av ångest, kontrollbehov, tvångstankar och låg självkänsla är framträdande. Jag har sett mig i spegeln som sjuk och blivit glad för utstickande benknotor, lanugohår och insjunkna ögon. Att vara ful som stryk betydde att jag var på rätt spår enligt anorexin.

För ju mer man svälter desto fulare blir man. Om jag vill se bra ut är det ett hälsotecken. När jag vill känna mig fin betyder det att ätstörningen inte tar allt mitt fokus. Lite fåfänga kan vara hälsosamt, då snackar vi inte att sätta helt orimliga målbilder à la fitnessbrud eller toppmodell. Missförstå mig rätt, de är jättefina, men jag vill inte se ut som dem, jag vill se ut som Lorena. När jag mår bra det vill säga. När jag är uppe i sjukdomen tittar jag inte ens i spegeln. Bara på vågen, bara på siffrorna. Jag känner att jag hellre säger det en gång för mycket än en för lite, att ätstörningar har så lite med yta och sjuka ideal att göra. För jag blir ledsen och orolig när man tror att någon på riktigt sakta kan ta livet av sig "bara" för att vara smal, det späder bara på fördomar om ätstörda som en liten grupp förvirrade småtjejer, när det är en komplex och dödlig sjukdom som kan drabba vem som helst.

Idealen då? Är de inte sjuka? Jo. De är helt jävla uppåt väggarna, de är ouppnåeliga och får folk att må piss. Det behöver vi också prata om. Det är inte ett hälsotecken för ett samhälle när var femte trettonåring bantar eller har bantat. Där tonåringar tycker att de är för tjocka trots att de ligger inom normalkurvan. Allt vi matas med är en slippery slope, för börjar "fel" person banta kan ätstörningar triggas. Andra får "bara" väldigt dålig självkänsla. Vi behöver diskutera hur detta kan undvikas och inte bara snacka, agera också. Vi behöver lära oss och kidsen och teensen att den bästa man kan se ut som är sig själv. Men - utan att förringa alla de negativa aspekter som dessa ideal kan framkalla vill jag ändå hävda att de ensamma aldrig kan vara orsaken till att en ätstörning vidmakthålls.

Lorena Sierra Gustavsson

Batikhäxa på Jag är inte coach men