Avsnitt sextioåtta! Regionalsspecial! Vi snackar om Katrins dominans i East! Röda arméns intåg i Europa! Lukas och Camilla vidare! Heartbrake när team nordic torskade på det berömda hårstråt. Hur bra var Isländskorna? Är Holte danska? Björgvin skojade till det! Hur ball är det att glo på folk som springer på löpband och så vidare!

Sjukt hälsosam?

Så går ännu en dag i vårt ätstörda samhälle och kommer aldrig igen.

Just idag är jag inte alls stark. Just idag mår jag inte alls bra. Just idag och den här perioden av mitt liv hemsöks jag av en allt annat än kär gammal ovän som i medicinska termer benämns som ortorexi/anorexi.

Just idag har jag inte speciellt låg kroppsvikt (har en styrketränat en del genom åren brukar BMI bli högre än medelsvenssons, även om jag på intet vis är muskulös i fitnessmått mätt) men en fettprocent på ungefär hälften av vad som anses optimalt för ens hälsa. Att jag inser detta beror på

1, att jag är under pågående behandling där vi mäter det med bodpod vilket är en av de mer tillförlitliga mätinstrumenten och

2, att jag har två ögon att se med, i spegeln.

- Det ser inte ut som det ska. Jag ser inte ut som jag ska. Ansiktet är för insjunket och avlångt, blodådrorna är för framträdande och när jag tar på mig jeansshortsen jag inte kunde knäppa förra sommaren ramlar de nästan ner.

Vad jag ser är en sjuk människa. Vad jag känner är svaghet, hjärnspöken och drösvis med symptom - såväl fysiska som psykiska.

Likförbannat - precis i dagarna -  kommer det fram två män i 25-årsåldern på gymmet för att nyfiket fråga om jag tävlar (i bikini förmodar jag avses underförstått) för jag var ju enligt dem så jävla deffad och i så sjukt bra form.

Ursäkta?

Ja, jag fattar, det finns en tillstymmelse till magrutor, små visserligen, men allt syns ju när man bara är skinn och ben. Att jag gjorde knäböj kan ju också indikera någon sorts träningssatsning, but still.

Att vi inte skäms? Att vi inte åtminstone stannar upp och frågar oss exakt hur långt vi låtit fitnessindustrin plus instagram i en ohelig allians förskjuta vår bild av vad som kan betraktas som normalt, sunt och rimligt. För jösses flickor (och pojkar), vad vi ser nu är faktiskt ett sjukt och ohälsosamt ideal som prånglas ut och kallas för hälsa och fitness.

När jag var ung (för det var jag faktiskt en gång) var det trådsmala modeller som anklagades för att sprida ouppnåeliga ideal. Nu kan ALLA sprida ouppnåeliga ideal med hjälp av vinklar och filter. Det är så extremt lätt att glömma, speciellt för oss som tycker att vi är så jävla woke och medvetna. Tack Gud för kroppspositivism i dessa dagar, ni som sprider budskapet om att det finns andra kroppar där ute, oredigerade och levande. Ni är fucking hjältar.

Insikten att jag lagt ut bilder som säkerligen kan upplevas som förhärligande av en sjuk kropp knockade mig häromdagen. Jag har aldrig ens tänkt i de banorna förut. Jag är ju inte sådan, jag ser ju normal ut, ordinär. Eller? Hade jag sett mig själv utifrån hade jag inte sett hälsa, jag hade bara sett varningsskyltar. Hoppas jag. Jag kan bara be för att min blick inte är lika förvriden som de vars kommentarer om min kropp hade. Risken är nämligen överhängande att vi alla i själva verket går runt med filterblicken på, troendes att synen av människan alltid kommer med filter och maximerad struktur.

Att den medicinska gränsen för anorektisk fettprocent för kvinnor går vid 18,5 och coacher med flera förespråkar att deras atleter lever sina off seasons på 14-16 bidrar också till normaliseringen i fitnessvärlden. Jag träffar hela tiden tränande tjejer som inte ens tävlar men som inte haft mens på flera år och tycker att det är helt i sin ordning i kombination med en diet som knappt räcker för att hålla stillasittande Berit, 61 på fötter samtidigt som de har en träningsmängd likt en elitidrottare.

Som ni ser så tycker jag att jag är så jävla medveten men ändå sitter jag här, med en diagnos som rör sig i farozonen mellan anorexi och ortorexi. Jag säger inte att idel detta kan utlösa en ätstörning. Idag har jag valt att inte beröra de fysiologiska orsakerna. Det här en en möjlig kulturell orsak. Den yttersta konsekvensen av dagens fitnessideal.

Här sitter jag. Och undrar vad fan som hände.

Lorena Sierra Gustavsson

Woke AF på Jag är inte coach men

Avsnitt sextiosju! John och Marcs besöker Crossfit Linné i Växjö och snackar med två av skaparna av crossfittävlingen Epic Day! Det blir en lång jävla diskussion där John knappt hörs (vilket är positivt), en spotmaskin hörs nästan mer (vilket är negativt) men Anton och Elias hörs bäst! Det viktiga framkommer - Vad Epic day är? Vad som gör den epic, hur de tänker med säkerhet, vad som är viktigast med tävlingar, vad som gick fel förra gången, vad som gick rätt och allmänt dravel från John och Marcs! Härligt? Ja. In och lyssna!

Samma pod i videoformat:  

Avsnitt sextiosex! Marcs kör vegetariskt. Vaaaarrrrfööööööörrr? Vi snackar kräftdjur, fett och överlevnadsinstinkter.

Ämne två: Träningsfrekvens. När tränar man mycket egentligen? Är influencermodellen med fjorton träningspass per dag straxinnanmanlämnarbarnenpådagis den nya normen?

Ämne tre: Gratisgains. Hur orättvist är det? Panelen diskuterar stillsamt. In och lyssna!

Medan Greg Glassman har lagt ner alla ambitioner att försöka övertyga världen om att Crossfit är den enda sanna vägen att nå “elite fitness” så envisas Crossfit Games-teamet med att försöka få Crossfit att få samma anseende som alla andra stora sporter och idrotter. Det har gått rätt bra, förutom att crossfit är ett företag och därmed inte kan få internationella pris från diverse skitnödiga organisationer eller har en suck att hamna på någon olympiad så har den vuxit så enormt att till och med en och annan farmor vet vad crossfit är för något. Så länge det är ett företag som driver allting så kvarstår alltid tvivlen om besluten tas av kommersiella skäl och inte sportsliga. Det kändes bra, rätt och riktigt när förra årets tredjepristagare på herrsidan diskvalificerades på grund av dopning eftersom det gav ett någorlunda starkt sken av att det fanns principer som byggde på rättvis tävlan där någonstans, långt in i kassavalvet.

Nu har de givetvis lyckas klanta bort det.

Som vi snackade om i avsnitt 65 så skickade Brooke Wells in ett nästan osannolikt risigt filmklipp för validering av sin poäng i Open 18.4. Det var så dåligt filmat att man knappt kunde se om hon lyckades möta standarden för någon av sina reps i övningen HSPU (Handstand push up). Hon har bevisligen haft svårt för att klara av förra årets standard för övningen, som många anser var lättare, och därför är det synnerligen suspekt att hon valde en så dålig filmkvalitet och vinkel för videon. För en vanlig hoppsan-ojdå-crossfitare hade det väl gått an, men detta är en av världens mest kända crossfitatleter och hon är ett proffs på instagram. Hon lever mer eller mindre på sin närvaro på sociala medier. Hon kan det där. Hon vet bättre. Något annat är inte möjligt.  

Även om videon var risig så kunde man se att hon med säkerhet fick flera tveksamma reps godkända och flera uppenbara no-reps utöver det. Givetvis sniffade internets blodhundar på reddit reda på den här saken så gott som omgående och började stöka så till den milda grad att det tvingade CFHQ att yttra sig om saken. Dock endast på reddit. Deras svar där var som följer:

“..Following up on this. We took the information shared on the thread and circulated it internally. The video is shot at a poor angle, which makes review difficult. There do appear to be HSPU reps that miss the line.

In terms of the video verification following the Open: This video was submitted as a verification of capacity to complete the score submitted. These spot checks are designed to allow us to verify that athletes are capable of the work they claimed to be.

In rare, egregious cases, score adjustments based on quality of movements or massively miscounted reps can be made. It was determined that this video did not represent one of those cases.

Brooke’s video has been accepted.”

Egentligen så skulle det räcka att släppa micken här men jag förtydligar det här en aning för effekt.

1, “There do appear to be HSPU reps that miss the line.”

2, “..verify that athletes are capable of the work they claimed to be.”

3, “Brooke’s video has been accepted.”

Jag är egentligen inte arg längre. Sånt blåser över ganska snabbt i mitt fall. Men jag är fortfarande lite förvånad.

I vilken annan sport som helst är det här helt bisarrt. Ska man tilldöma någon segern eller ett resultat baserat på tidigare prestationer och en uppfattning om förmodad kapactiet? "Han brukar kasta längre så vi lägger på några centimeter." 

Nja.

Om de nu så jävla gärna vill att crossfit skall bli accepterat som en vettig sport, hur har de då tänkt att det ska rimma med att man låter folk kvala till vad som påstås vara deras världsmästerskap med helt godtycklig självrapportering? En självrapportering som inte ens straffas det minsta när den visar sig vara falsk.

Fusk alltså?

Det är går inte med säkerhet att säga om det var medvetet från Brookes sida. Hon kanske inte har en jävla aning om vad som krävs av en video även efter ett gäng säsonger på absolut högsta nivå. Hon kanske har ett mediateam som sköter alla hennes instagrambilder och hon kanske var tvungen att filma den här workouten alldeles, alldeles själv men det är långt ifrån troligt. Hon kanske trodde att hon satte alla reps som hennes domare godkände. Hennes domare kanske inte vågade noreppa självaste Brooke Wells. Ingen vet men indicier saknas det absolut inte.

Nästa puckjävel i den här sörjan är faktumet att CFHQ bara begärde in filmmaterial från en workout i årets open för att verifiera att deltagarna faktiskt gjort vad de påstår. (Att en domare som gått en tio minuters onlinekurs godkänt poängen kan vi lämna helt utan hänseende.) Det som avgör om en person som satsat varenda minut av sitt liv det gångna året (och ett liv av träning innan dess) kvalificerar sig eller inte till regionals är inte vad de eller deras konkurrerande atleter presterat utan vad de sagt sig prestera och en video som visar att de skulle kunna göra det, inte att de faktiskt gjort det.

För att citera Marcus Palmqvist: “Va?”

...

Vidare, om atleten i fråga har supit bort sin video alternativt skitit i att ta en tillräckligt vettig sådan så kan de istället skicka in ett annat filmklipp där de faktiskt gör det de säger att de gjort.

“.. The video may be the original video captured during the Open, or the athlete may repeat the designated workout and submit video of this performance.”

Fast det har vi ju som bekant konstaterat att de inte behöver. De behöver bara göra ungefär vad de sa att de gjorde för att det ska stå klart att de har kapaciteten att göra det de sagt att de gjort.

Man blir lite trött, eller hur?

Kämpa CFHQ.

John Annerud

Rymdblomma 1 på Jag är inte coach men

Skandalspecial! Brooke Wells har gjort en Josh Bridges och bro-reppat sig igenom en openwod - diskussion följer. Also, bråk om säkerheten på Sweden Throwdown i helgen. Vad har hänt? Vem har rätt? In och lyssna! 

Jag lyssnade på en intervju med Greg Glassman för några veckor sedan i nån random podcast och det han sa gjorde ett stort intryck på mig. På ett dåligt sätt.

Han sa att han egentligen inte gillade Crossfit Games längre, speciellt inte när det låg i Carson, han sa att han inte gillade att de som vann inte följde hans gamla paleosnack om att undvika kolhydrater. Han insinuerade också att de inte tränade som det var tänkt, med konstant varierade övningar i alla möjliga tidsdomäner och blapediblupedi. Hans fokus var numera att bota diabetes. Hedersamt givetvis men också ganska naturligt att byta fokus när “forging elite fitness” bevisligen inte stämmer någon jävla stans.

En crossfitatlet på högsta nivå tränar numera väldigt likt en mångkampare men med fler och annorlunda övningar. De kan ha en tränare för gymnastik, en för simning, en för lyftning och en för flåset/crossfit/wodar som har lite övergripande koll. De kör periodiseringar och olika fokus under långa perioder och nöter detaljer. De kör inte wodar 99% av tiden eftersom ingen jävel kan bygga upp den styrka och teknik som krävs genom att hetsa mot klockan dagarna i ända. Den konstanta variationen är som bortblåst. Slumpen är utbytt mot excelblad. Här är det ordning och reda som gäller. Tombolan är död.

De äter enligt korrekt näringslära som, hör och häpna, mycket väl medger ett stort intag av ondskefulla raffinerade kolhydrater. Det ser inte alls ut som i crossfitbibeln och det är inte så jävla konstigt. Om du enbart äter nötter, ägg och kött kommer du inte ens nära prispallen. Det där fungerar inte på toppen. Det fungerar däremot utmärkt på botten där diabetes (TYP TVÅ!!!11)-gänget befinner sig. Där fungerar nämligen nästan precis vad som helst. Kan du få någon rejält överviktig och otränad person att lämna soffan några timmar i veckan får du garanterad effekt. Lyckas du dessutom hetsa upp pulsen till max och sätta något tungt i händerna på vederbörande är en dramatisk förändring av fysiken given. Success-story på insta. Före och efter-bilder samt “It saved my life.” Snyft.

Det de brukar avhålla sig från att nämna är att den jäveln hade kunnat gå med hunden, leka med barnen, handla mat manuellt med bärkasse och kort promenad till bilen eller vad som helst, bara hen kommer bort från soffan och det mumsiga skräpet som lugnar det urballade belöningssystemet i hjärnan. Att få en mer aktiv livsstil räcker i de flesta fall för att förvandlas från en ganska massiv mängd människa till en mer hanterbar sådan. Resten fixar kroppen, oftast.

För min egen del räcker det med att Crossfit är kul. Att det blir av. Det behöver inte vara det bästa som hänt träningsvärlden sedan skivstången för att jag skall pallra mig till boxen och köra. När nybörjarångesten försvunnit efter en fem-sex klasser så är det kul för de flesta oavsett fysiska förutsättningar. De konstant varierande övningarnas egentliga fördel är inte vilken mirakulös effekt det har på vår fitness utan vilken mirakulös effekt den har på vår motivation. Gympa blir bara så kul. Löpning är definitionen av enformigt. Simma är blött. Fotboll är svettigt. Hockey är kallt. Crossfit är kul. Jag skiter i om det inte är så effektivt som överstecoachen säger.  

Det är ungefär samma sak med paleosnicksnacket. Processad kost får oss ofta att äta mer. Processad kost innehåller ofta mycket kolhydrater. Om man bara äter roadkills och morötter från mammas trädgård så blir det ingen Big Mac, Red bull eller snickers. Man äter därmed vettigare mängder och därför börjar kläderna fladdra, inget annat. Det har inte med några kolhydrater att göra. Det spelar ingen roll om maten är producerad i en fabrik eller i en skogsdunge. Ris är inte farligt, inte keso heller. Ät det din kropp behöver och undvik de värsta fällorna. 

Bottom line: Glassmans hundra ord fungerar på en helt otränad och överviktig person men har absolut inget med elitidrott att göra och ingen som kommer till Crossfit Games lämnar någonting åt slumpen. 

John Annerud

Rymdblomma 1 på Jag är inte coach men

Avsnitt 64 in yo face! Vi snackar; Ljudnivå. Kan man ha ens ha en box mitt i stan? Blygsel. Hämmar det ens resultat helt och hållet? Oldschool. Är det gamla och beprövade per automatik bättre än alla innegrejjer? In och lyssna med er!

SEXTIOTRE! Vi snackar om reklamdokumentärer, matlådekrig och frukost! 

Avsnitt 62!!!11 John är på Island och Marcs jävla knän börjar spöka. What?! Varför? Vad ska han göra?

ALSO: Island. Är bootcamp bättre än crossfit? Är rugby kul? Hjälper det att ha kört crossfit? Vad är det roliga med crossfit jämfört med annat? Vad är grejen med bodypump EJENKLIGEN? Och. Så. Vidare.