Follow

Archive for November 2017

Var du också en gymsopa?

Det krävs en special kind of crazy för att träna dag ut och dag in, timme efter timme, rep efter rep, med en träningsform som är tristare än en syslöjdlektion i högstadiet. Med tråkig träningsform menar jag så klart att åka och gymma. Det vill säga att åka till en plats som är utformad för att göra något påfrestande och jobbigt så lätt som möjligt. Problemet är att är det inte jobbigt och blir du inte trött så händer det inte så mycket. Det är det uteblivna resultatet och den obefintliga glädjen som gör att de flesta får en härdsmälta och slänger sig på soffan efter bara några veckor.

När jag började med träning var jag den där ultrasopan alla erfarna träningsmänniskor föraktar. Jag hade på mig handskar, långbyxor, linne, löparskor och en stor jävla brist på respekt för vad jag gett mig in på. Eftersom jag inte hade en jävla aning om någonting så härmade jag vad de andra gjorde i smyg. Det gick sådär. Ett schysst parti bicepscurl, benpress och nån random kabeldragövning följt av alldelesförlängeochlångsamt på ett löpband kunde komma dagen efter ett pass med benspark, hantelpress (med handskar) och ännu mera bicepscurl - nyckeln till all form av sexighet tydligen.

Kostupplägget jag gissat ihop själv var ungefär Low Fat Low Carb High Protein (LFLCHP). Eller som många känner det, försöka bli mätt på kyckling och vatten. Det var alltid lågfettskvarg med fun light efter träningen. De som säger att det är gott ljuger, det är inte äckligt bara. Ungefär som att man inte är duktig om man inte sitter i fängelse. 

Fast jag var ganska duktig ändå. Jag slutade i regel först efter några månader. De flesta följer en något flackare bana. En typisk gymsopa börjar med att 

1, köpa ett årskort med månadsvis betalning på närmsta gym. 

2, youtuba fram ett träningsprogram som garanterat funkar.

3, köper proteinpulver med smak bananchokladfuckyou på någon grossistnånting-sida.

4, låter en kompis som kan gymma visa övningarna. 

5, får träningsvärk och står över en vecka. 

6, slutar.

När allt fokus ligger på resultat/utseende och inte på att ha roligt när man tränar är det dömt att misslyckas. Om du inte har någon form av för ändamålet fördelaktig neurologisk funktionsnedsättning då alltså. När det handlar om att casha in sen, nästa sommar eller året efter blir det som ett mentalt maratonlopp utan slut. De flesta väljer ett träningsprogram som lovar snabba resultat. Det betyder antingen att det är ett sjukt jävla jobbigt program eller att de som gjort programmet ljuger. Skador, värk och ångest gör att de flesta slutar. Uteblivna resultat dödar av resten. Ett realistiskt träningsprogram är inte det minsta sexigt så det är väldigt få som ens börjar med det.

De flesta verkar tro att bara de får drömkroppen så blir deras liv perfekt och alla problem försvinner. Det är en utopi i stil med spelmissbrukarens skeva verklighetsuppfattning. Du kommer alltid vara den du är så för att bli lycklig måste du acceptera dina förutsättningar, även om det innebär en enligt rådande skönhetsideal ofördelaktig fettdisponering. Fråga vilket snyggo som helst om de faktiskt tycker de är snygga och om de lever problemfria liv. Du kommer få svar som inte överensstämmer med dina fluffiga drömmar. Jag trodde jag skulle lyckas få drömkroppen genom att köra varenda quickfix jag kunde hitta på samma gång. Det funkade inte för det funkar väldigt sällan. Dessutom skulle jag inte blivit ett dugg lyckligare om det hade gjort det. Ok, jag hade fått mer likes på insta men vafan, man vänjer sig vid sånt. Precis på samma sätt vänjer man sig vid att vara snygg och börjar jämföra sig med ännu snyggare istället, känner sig ful i jämförelse och är tillbaka på ruta ett. Grattis. Du har inte åstakommit någonting. Lyckan finns någon annanstans. 

gymsopa3.jpg

Första gången jag testade Crossfit hände det något. Det var väl ungefär som för alla andra, jag hade sett någon wod på youtube och bestämde mig för att testa själv i mitt vanliga gym. Jag hittade på något idiotiskt i stil med 10 min AMRAP armhävningar, pullups och marklyft. Inte en enda gång under hela woden tänkte jag på hur jag såg ut, vad det skulle leda till eller jämförde mig inte med någon annan utseendemässigt. Jag bara tränade liksom, ingenting annat. Jag kände friheten i att skita i allt och bara köra. Det viktiga var hur många reps det blev eller hur fort det gick, inte vad som skulle hända i en (jävligt) avlägsen framtid.

Att stå/sitta framför spegelväggen på ett gym och leta fel är bara självplågeri. Så fort någon skavank försvinner tar du ett steg närmare och hittar en ny. Det finns en poäng med frånvaron av speglar i en crossfitbox. Det finns en poäng med att man fokuserar på resultat hela tiden. Det handlar inte om att bli snyggare, det handlar om att bli bättre.

Det skulle varenda gymsopa där ute behöva lära sig.

 

John Annerud

Rymdblomma 1Jag är inte coach men

 

Read Full Post »

Men alla andra gör så!

Kommer du ihåg när du var liten och ville ha kexchoklad istället för frukt med dig på skolutflykten? Minns du när dina klasskamrater började dyka upp med färgglada läksmycken i öronen? Hur fan kändes det när Bella och Jonte fick vara ute till elva och tjuvröka gula blend medan din enträgna moder krävde din hemkomst vid nio?

Vi bär alla på varsitt minne från barndomen då känslan blev sådär tydlig för första gången, känslan av att vilja passa in.

Med flockdjursmentalitetens fulla styrka härjade du säkert på både morsan och farsan om att få göra ditten och datten för att “alla andra får ju!” Ett nej mottogs med ilska och besvikelse och inte sällan fortsatt tjat tills dess att mamma Karin uppgivet suckade “ja ja du får väl det då”. Ridå.

Klipp till femton år senare. Nu när du sedan länge är din egen chef i vardagens spörsmål tycker du säkert att du tar självständiga beslut och att dessa sker för att du själv vill göra just det. Så länge inget konkret isberg kommer i vägen är det du som styr, right?

Vad säger du om jag säger att du inte alls har så värst mycket till fri vilja? Du vill bara få vara med i gruppen, inkluderas, vara som alla andra. Innan du får dåndimpen nu vill jag bara påminna om att de tyder på att du är mänsklig och att viljan att passa in ofta har varit till nytta, från tiden då vi höll ihop i klaner på savannen till nutid när vi klänger i rep tillsammans på en crossfitbox.

I regel finns en jargong, ett sätt, ett språk, vissa uttryck och en stil som utmärker varje liten nutida “klan”. I ditt arbetslag är du på ett sätt, i familjen på ett annat och så vidare.

I boxarna land och rike runt är standardiserad kodex att försöka hålla en hyfsad ödmjukhet och arbetsmoral. Problemfritt kan tyckas och ödmjukhet är sällan fel. Arbetsmoralen kan dock ta sig i uttryck av ett ganska hetsigt grupptryck som inte alltid hjälper den enskilde utövaren. Ni har märkt det, försök inte. Jag pratar om när man börjar jämföra sig med fel personer, på fel grunder och med fel ambitioner.

“Jämför dig inte med andra, du tävlar bara mot dig själv” är den största lögn som varje tränande person intalar sig själv och gärna alla andra. Låt mig vara frank, du jämför dig med den starkaste du på något sätt kan relatera till. För mig som kvinna betyder det att jag jämför mig minst (minst!) med den starkaste tjejen på boxen.. om inte någon ännu mer övernaturlig Games-Isländska. Någon ouppnåelig är det garanterat i alla fall.

Säkerligen gäller samma deal för den som tränar fitnessträning, de tänker nog hela bunten att om Anna Stålnacke gör si och så, borde jag också göra det och lite till.

Jag blir galen på hur jag inte ens om jag fick träna på heltid skulle kunna närma mig de bästas prestationer. Vem bryr sig om att jag har kroniska sjukdomar och en totalt sargad kropp efter tio års självmisshandel som sätter käppar i hjulet? Nä, istället blir jag djupt självkritisk och intalar mig att jag säkert bara tränar lite för mesigt, äter lite för onyttigt, kämpar för lite, om jag bara ökade träningen si och åt paleo så, då skulle jag kunna göra jävla pullups, då skulle jag inte gråta av ledsmärtan när jag gjorde wallballs. Att börja tänka så är en slippery slope.

Jag kommer på mig själv med att lägga in fler pass, sluta äta fast jag fortfarande är hungrig och slå på mig själv allt hårdare eftersom resultaten naturligtvis uteblir. Varför skulle jag bli något annat än svag av att överträna och underäta?

Kognitiv dissonans kallas det när man förstår en grej intellektuellt men gör en annan. Man gör justeringar som man inte riktigt har koll på. Kanske för att man har en diffus bild av hur de duktiga gör utifrån en sedan länge väl odlad myt baserad på CrossFit HQs presentation av sina profiler och diverse hashtags och quotes på internet.

Det är urdumt. Dels vet du inte vad som faktiskt byggt hans och hennes och henoms framgång om du inte typ lever med personen i fråga. Jag som lever med en väldigt atletiskt begåvad person kan meddela att det småortorektiska straffbeteendet är det sista han ägnar sig åt, snarare sömn och återhämtning i massor, plus pannkakor, massor av pannkakor. Det är alltså beteendet, utöver att han har de genetiska förutsättningarna. Du kommer inte bli built om du är klent byggd från början och därtill börjar leva på nån jävla raw vegan paleo bullshit.

Livet är för kort för att hålla på och vara fiende med sig själv. Tänk om folk var så kritiska och strama andra saker de sög på. “Nu kom jag inte ihåg alla Europas huvudstäder, fyfan vad jag är värdelös, någon På Spåret-tomte kan ju lätt alla, nä nu blir det straffplugg varje kväll tre timmar” I don’t think so.

Det kan bero på att kroppen och prestationer syns så tydligt, ett misslyckande märks och utebliven progression gör att man halkar efter. Jag får skamsköljningar nästan varje pass för att jag inte klarar grejer. Min kropp är helt enkelt inte gjord för styrketräning, men jag råkar älska det. Min plats är bland vikter och skivstänger.    

Det man måste ha klart för sig är två saker.

Ett: “Men alla andra kan ju/gör ju” does not apply. Du kan inte göra exakt som dina idoler i allt, du kan inspireras och få feeling men du kan inte kasta omkull ditt liv för att träna som eliten eller gå långt över din kropps gränser för att kanske eventuellt slå ett PB. Dessutom vet du inte hur de mår eller vad de offrar, precis som du inte vet om Bella och Jonte kanske som surrade ute till elva i själva verket hade jävligt risiga hemförhållanden som de inte ville gå hem till när ni var små.

Två: Dina förutsättningar är vad de är, om du inte är född till en tränings-tank med tid att köra tolv timmar i veckan, och inte heller vill plocka i medicinskåpet så måste du tyvärr börja mäta framgång sett till din kropp och ditt liv. Det suger att inte vara Matt Fraser eller hur, men så är det för dig och ungefär sex miljarder andra.

Ett tips för att se sina framsteg och sin arbetsmoral i ett lite mer nyktert ljus är att försöka se hur de som håller uppsikt på din träning ser på ditt arbete, tycker coacherna att det går framåt? Ger de dig lite då och då ett symboliskt A for effort? Om du känner igen dig i den här texten har coacherna och dina träningskompisar garanterat full koll på hur hårt du kämpar. Det är inte vikten på stången som räknas, det är arbetet bakom. Punkt. Jag glömmer det ofta och jobbar hela tiden på att sluta mobba mig själv. Gör det du också. För tyngden av självförakt är en av få vikter som är helt meningslösa att gå och bära på, och en vacker dag kommer jag göra pullups. I alla fall en.

Träna hårt och ta hand om varandra.

Lorena Sierra Gustavsson

Genushäxa och träningshippieJag är inte coach men

Read Full Post »

Jag är inte coach men #46

Avsnitt fyrtiosex!

Marcus har varit sjuk. Ingående diskussion om symptomen, hur lätt man kommer ur rutinerna och andra viktiga anmärkningar/upplysningar.

Sextio crossfitpass på tre månader! Hur trasiga är vi? Har vi blivit snyggare? Bättre? Starkare? Svagare? Flåsigare? 

Drömcoachen. Bästa egenskaperna? Sämsta? Vad är viktigast? Vilka är våra personliga favoriter?

De vanliga förbehållen för svammel, fel, klavertramp och direkta övertramp gäller givetvis detta avsnitt också.

Inte coach

 

00:0000:00

Read Full Post »

Varför lyfter vi skrot?

De flesta känner nog igen den nervösa förväntan som infinner sig när det snart är dags att lyfta väldigt tungt. Det pendlar mellan det här kommer fan aldrig gå och nu jävlar! Ingenting slår känslan av att dra upp en vikt man aldrig tidigare kunnat rubba och det känns lätt. Adrenalinpåslaget gör en alldeles matt. När vikten slår i golvet har man vunnit, man har besegrat sig själv. Man är starkare än förut. Det går framåt. Det går bra nu.

Det är något speciellt med att greppa den räfflade skivstången. Jag vet inte exakt vad det är men det gör mig trygg. Man behöver inte lyfta sitt max eller ens anstränga sig speciellt mycket för att få den känslan. Ibland drar jag och tränar på bekväma vikter utan att pressa mig bara för att få den känslan. Den ger mig självförtroende, tillit och styrka. Ett snyggt ryck där allt sitter är magiskt. Jag kanske inte kan köra olympiska lyft hela mitt liv men jag kommer absolut lyfta skrot så länge det går.

Jag har skadat mig många gånger. Tweakat leder, fått muskelbristningar, ryggskott och diskbråck. Jag går ändå alltid tillbaka till samma sorts träning. När jag inte kan träna på grund av skada eller annat är jag olycklig. Ingenting är fanimej kul. Jag vill tillbaka till the grind, jag vill tillbaka till känslan av att zona in på övningen. När omvärlden försvinner, det är bara jag och uppgiften. Skiten ska upp.

skrot5.jpg 

Nu blir det svajigt men jag sladdar in på den här pucken ändå. Jag tycker det är en påtaglig skillnad på kvinnor som lyfter skrot och de som inte gör det. Det bygger upp dem mer än bara fysiskt. Det förändrar hela deras utstrålning. I det klimatet jag har vuxit upp har det varit tydligt att män får lära sig att de borde kunna och kvinnor fått lära sig att de antagligen inte kan. Det syns efter ett tag att det här till stor del försvinner när kvinnorna har börjat utvecklas styrkemässigt. Blicken förändras. Självförtroendet växer. De står och går med stolthet och pondus. Det är magiskt att se.

Träningen är en långsam, nästan omärklig progression som man knappt märker av själv. Det kräver tålamod. Den som vill ha omedelbara resultat slutar i frustration ganska snabbt. Andra kommer in i rutinerna och tuggar på. Gör sina pass, set och reps. Varenda ett trots regn, bilköer, gnäll från omgivningen, dåliga öppettider, högtider, skador och annat strul. Man sover timmarna och äter salladen. Efter ett tag börjar folk kommentera ens förändring, oftast i förvånade ordalag. Wow, har du börjat träna? De söker efter ett magiskt knep. En quick fix. Ett sätt att bli tränad utan att träna. Detta är grunden till alla tränings- och diettrender. Det man måste förstå är att det inte finns någon annan genväg än att tycka om att träna. Det är det enda fusket som finns. Blir du glad av att lyfta så har du redan allt du behöver. Gå och lyft. Bli trött. Må bra.

 

John Annerud

Rymdblomma 1Jag är inte coach men

Read Full Post »

Drömcoachen

Jag är lite slampig när det gäller coacher. Jag gillar de flesta liksom. Jag har haft ganska många vid det här laget och tycker mig skönja att det finns ett antal grundtyper. Alla är givetvis unika blablabla men om ni har kört crossfit ett tag känner ni garanterat igen några av de här filurerna.

Mysfarbrorn

Alla boxar borde ha en. Alltid glad. Alltid skön. Inte helt med i matchen men kompenserar med att få alla att känna sig som studiopubliken i Hajk. En dålig dag blir alltid bra med den här jäveln. En pingstpastor ser i jämförelse ut som Göran Persson i en trött mellanårsdebatt om äldreomsorgen. Känner ni någon som är lite sorgsen så släpa med denne till boxen när Mysfarbrorn har en klass och bara låt hen sitta på ett par viktskivor i ena hörnet och insupa den oändliga energin som Mysfarbrorn okontrollerat sprutar omkring sig.

Obersturmbannführern

Motsatsen till Mysfarbrorn. Här är det raka led och putsade stövlar som gäller. Tio sekunder sen till klassen? Tack och hej. Gör om, gör rätt nästa gång. Inget böj är tillräckligt bra för denna perfektionist. Alla gråter minst en gång per klass för nu är det fanimej allvar. Hur det blev Crossfit för denna glädjens svarta hål är oklart. Troligen någon sorts livsmission sprungen ur en failvideo på youtube. Detta otyg skall rensas ut!

Panikcoachen

Coacherna tog slut så den här stackars vanliga medlemmen fick komma in och panikcoacha. Hej allihopa hehe jag heter hehe ja ni vet. Ger lite nervösa tips som ingen tar på allvar eftersom alla vet att hen inte vet ett skit. Vågar inte visa övningarna och blir totalt överkörd av någon gammal medlem som vill göra något annat än det som står på tavlan.

Hagaindianen

Ingen panik här inte. Vill någon skala så går det bra. Skala lite till? Kanske softa lite istället? Inga problem. Vi kan väl sätta oss i en ring och snacka lite efter passet? Kramar alla.

Vimsiga yrvädret

Kommer sent. Glömt av passet. Improviserar ihop något lite snabbt. Jasså, gjorde ni det igår? Drar alltid över på tiden så nästa klass får värma utanför. Alla är såå duktiga!

Ståuppkomikern

Försnacket tar 15 minuter när det ska provas nytt material. Hade helst velat ha en spotlight monterad ovanför whiteboarden. Övningsgenomgångar är utmärkta tillfällen att visa komiska fel alla gör. 90% skämt och 10% feedback. Man kanske inte lär sig så mycket men det är en rolig jävel.

Bäst i klassen

Inte ett hårstrå fel. Perfekta kläder. Förklarar så fort att bara genierna i klassen hänger med. Blir nervös när folk inte fattar. Ingen vågar fråga om något och verka dum. 

Tappat tron

Brukade älska Crossfit men har nu läst lite för mycket på traningslara.se och börjat vackla i sin övertygelse. Blicken är död och entusiasmen är borta men försöker låtsas ändå. Alla vet. Kväver nästan alla mörka skämt om skador. Smygläser till sjukgymnast.

Kan själv

Ändrar besinningslöst i den planerade träningen. Om headcoachen hade någon sorts tanke med den så är det kört för längesedan. Vi skulle egentligen böja men vi kan väl gå ut och springa lite istället? Burpees istället för boxjumps. Fran istället för Grace. Skador istället för gains.

Dunning-Kruger

Kan ju det här va.. Har ju vart med länge då va..  Har max en CF-level 1 och 30 timmar youtube på sitt CV. Men vafan, det är inte så avancerat egentligen! Alla lämnar passet lite sämre. Någon fick ont i knät.

Facebookjunkien

Släpper inte telefonen med varken blick eller hand under hela passet. Går ogärna långt från vägguttag. Humöret sjunker med batterinivån. Något disträ tycker vissa. Rolig på nätet tycker andra. Gillar tillbaka.

Tränar också

Kan fan inte hålla sig. När hen ska demonstrera en övning så slutar det ofta med tre set plus test av 1RM medan klassen väntar. Det är så kul att träna tillsammans! 

Gaphalsen

Har två röstlägen, högt och högre. Kompletterar med maxvolym på musiken under genomgångarna. Perfekt om man hör dåligt. Mindre optimalt om man har tinnitus.

Oldschool

Ingen styrkedel. Teknikträning? Skit i det! Programmerar bara tjejwodar och kan inte hålla käften om den gamla goda tiden. Var inte med på den gamla goda tiden. 

Kåtbocken

Är du inte en måltavla för den här personens sexuella preferens får du helt klart vara i fred under passet. Är du det kan du räkna detta som en privat PT-timme och/eller dejt.

 

Missat någon? Vilken är din favorit?

 

John Annerud

Rymdblomma 1Jag är inte coach men

Read Full Post »

Jag är inte coach men #45

Avsnitt fyrtiofem!

Är dans träning? - Hur kommer man in i balla gänget i boxen? - Hur fixar man vegetariskt protein?

Tre till synes harmlösa frågor som givetvis ballar ur fullständigt. Jävligt oklara slutsatser, mycket rants, snö, julmust, dopade balletdansöser, djurrättsångest, coola crossfitare, högstadieflashbacks, hur smarta torskar är, crossfit på ecstacty, hur man hälsar på folk och en massa annat dumt. Njut! Dela! PRENUMERERA! 

 

Inte coach

00:0000:00

Read Full Post »

I de lugnaste vatten

Förlåt mig fader för jag har syndat. I avsnitt 44 av Jag är inte coach men begick jag kardinalfelet nummer ett - jag tänkte och uttryckte att schyssta killar minsann var annorlunda än random bastarder. Detta kom sig av att vi pratade om var sexuella trakasserier var mest utbredda i styrketräningsvärlden. Utifrån egen erfarenhet hävdade jag Crossfitboxarnas oskuld och tryckte samtidigt på problematiken med douchebags på andra typer av kommersiella gym.

Kritiken lät inte vänta på sig, vilket är bra. Någon skrev att det naturligtvis förekom även på CF-boxar att män tog sig friheter. Vidare ansågs det problematiskt att vi talade om boxen som en utopisk, fredad zon. Själv hade jag ju inte märkt någonting? Å andra sidan är jag varken jätteung eller jättesnygg heller, plus att jag mest går på dagens klass och vem har ens tid att talla på grannen mitt under brinnande AMRAP?

Tydligen tar sig vissa den tiden, står bakom samma tjej varje pass, kommenterar hennes kropp, fortsätter den tveksamma uppvaktningen på sociala medier. Vi har fått meddelanden som vittnar om förekomsten, och min yttersta medmänskliga princip är att alltid hörsamma utsatta kvinnor.

Så det var bara att backa. Har vi fel i sak vill vi veta det, detta borde jag dessutom ha tänkt på själv. Klart att det förekommer svineri även på de till synes ursnälla boxarnas golv. Vi må ha kommit lång jämfört med mången gymbro, men vi är inte above strukturerna.

För att komplettera reaktionerna gjorde vi en omröstning i Facebook-gruppen CF Sweden där vi frågade om respondenten hade erfarit eller bevittnat någon form av sexuella trakasserier på en certifierad box. När detta skrivs är resultatet 17 JA mot en majoritet på 247 som inkommit med svaret NEJ. Svagheter med den här typen av ickevetenskapliga undersökningar är att man riskerar att missa viktiga svar för att man inte vågar uttala sig då man inte är anonym. Styrkan är enkelheten. De allra flesta är helt enkelt mindre benägna att klicka sig vidare till extern webbplats. En annan svaghet som nästan alltid förekommer vid surveyundersökningar, stora som små, är att populationen är för liten för att resultatet ska vara generaliserbart.

Med full medvetenhet om att resultatet sannolikt inte är helt representativt i åtanke kan vi ändå konstatera att ungefär 5% svarat ja. Det är 5% för mycket. I det community vi vill bygga förekommer 0% trakasserier of any goddamned kind där vi tränar. Tänk bara hur många timmar vi spenderar på våra vuxenfritidsgårdar per månad eller år. Det är en plats där vi lär oss om oss själva, om att samarbeta och om att bli mer ödmjuka. Insinuanta kommentarer, obekväma blickar och förföljelse på messenger hör inte hemma här.

Nu vore det förstås lätt att säga hit the road Jack till alla som någonsin begått ett övertramp men jag tänker att man inte löser ett problem genom att skicka över det till grannen tvärs över gatan (AKA fitness 24/7) och ännu mindre okej är det att släta över en sådan händelse.

tjejerbox2.jpg

Vi behöver jobba preventivt i hela samhället för att få ett slut på det förbannade elände som pågått i alla branscher och communityn som nu har uppdagats i samband med #metoo-rörelsen. Förslag på utbildning i grundskolan om samtycke ligger som förslag. Män uppmanas för första gången någonsin att börja diskutera, på djupet, vad en konstruktiv mansroll i vår tid kan och bör bestå av. Allt sådant är jättebra men vi behöver också gräva där vi står. Här tror jag att nyckelordet är CIVILKURAGE.

Uppstår det problem blir ett naturligt steg ett att redan ha odlat en kultur där man vågar tala om för ägaren eller en coach man litar på att det förekommer oegentligheter. Steg två kommer att kosta på, det är obekvämt att ta snacket om hur man beter sig mot medmänniskor med den som tabbat sig, men det kommer inte vara hälften så obekvämt som för den som blir utsatt.  

Vi är en försvinnande liten del av samhället men - vi är en oersättlig pusselbit. Vi är ett sammanhang där många finner sin plats, kanske för första gången i sina liv. Crossfit ska handla om att alla kämpar på egna villkor, på sin nivå. Ingen ska objektifieras, alla får vara subjekt här. Ingen ska bli ett offer här, alla ska få känna sig som motsatsen - som hjältar.

Crossfit handlar till stor del om att våga, och du är jättemodig och superstark om du kan rycka tresiffrigt och springa runt på händer iklädd viktväst till frukost, men skulle du våga stå upp emot din vän om han betedde sig som ett svin?   

Lorena Sierra Gustavsson

GenushäxaJag är inte coach men

 

Read Full Post »

Hur punk är crossfit?

De finns de som enbart tränar för att se ut på ett visst sätt. De tycker egentligen inte det är så jävla kul att gymma men gör det ändå. Lite som att simma för att inte drunkna. Det är inte för att det är så jävla roligt liksom. Det finns de som tränar för att prestera. Det kan vara att kasta långt, springa fort eller lyfta tungt. Vad som helst. Utvecklingen, processen och framgångarna är drivkraften.

Sen finns det vi som tränar Crossfit.

...

Exakt hur det fungerar är inte superrelevant, bara vi blir trötta. Väldigt trötta. Träningen har inget konkret mål i form av utseende eller vinster - även om det så klart fan inte gör något om det går bra där. Ett pass som man inte stapplar hem ifrån känns misslyckat. Att ha kul under träningen är viktigare än resultaten. Trots hög skaderisk tränar vi hela tiden för att träningen är målet i sig.   

Vi vill göra saker vi inte kan, för fort, för ofta och för tungt. Den enda gränsen är vad kroppen och psyket klarar. Det finns ingen rädsla för att prova nya saker. Nya övningar uppfinns hela tiden. Use the wrong shit incorrectly. Jag har alltid älskat den här kompromisslösheten. Man anpassar sig i stundens hetta, man säger bara fuck it och kör. 

Vi hänger i skitiga boxar som egentligen är gamla nedlagda verkstäder. Vi har på oss konstiga kläder. Pratar ett språk bara vi förstår. Har alltid ont någonstans. Vi äter mer för att kunna träna mer. Vi åker bil i fyra timmar till tävlingar där högsta vinsten är en påse Nocco och någon rulle tejp. När våra belackare säger att vi är som en sekt har de fel. Vi är en subkultur. Vi är underground. Vi är punk.

cfg_taenna2.jpg

Men att köra på tills man spyr varje dag håller givetvis inte. De flesta boxar har insett att deras medlemsunderlag börjat sjunka undan på grund av skador och annat tjafs. I avsnitt efter avsnitt där vi intervjuat coacher på Jag är inte coach men har alla svarat samma. Vi har tagit ett steg tillbaka. Vi har börjat med prehab. Vi har deloadveckor, träningsfokus, tävlingsfokus om vart annat och så vidare. Det är klart att det här är bra. Det är klart att det här kommer göra att folk mår bättre men det är en kompromiss.

Det är för smart

Om någon säger till mig att jag ska göra Kalsu, Murph eller Fran imorgon blir jag först glad, sen rädd, sen nervös, sen glad igen, sen mår jag illa, sover skitdåligt och är allmänt frånvarande hela dagen tills att det är dags att köra. Efteråt är jag helt salig. Det är helt jävla underbart trots all smärta, svett, blod och andra hemskheter som lämnar kroppen. Sen längtar jag till nästa gång. Det är sjukt.

murcz4.jpg

I takt med att sporten växer och blir mer accepterad försvinner undergroundkänslan. Det är inte vi mot dem längre. Vi har blivit dem. När programmeringen blir mer och mer vettig blir den också mindre unik. Det som passar alla passar ingen. Vi kommer bli cable cross, snedbänk, kontakt och isolerade övningar. Tar man bort punken från crossfit blir det gruppklasser med styrketräning och cirkelfys på slutet. Det är jävligt viktigt att vi inte glömmer varifrån vi kommer och varför vi blev som vi blev. Old punks never die, they just stand at the back. Crossfit är för oss som gillar fart, att dricka en till och att fucking köra Angie på en vilodag.

Glöm aldrig det.

 

John Annerud

Rymdblomma 1Jag är inte coach men

Read Full Post »

Grisar spelar inte crossfit

Vi snackade om svin på gymmet i avsnitt 44 av Inte coach. Vi snackade om dräggen som vill hjälpa dig med passning men bara för att få klämma på dig. De som inte kan ge fan i att ge dig tips och försöker prata med dig trots att du har hörlurar, solglasögon, scarf, camotights och en stor skylt bredvid dig som det står INTE INTRESSERAD på. 

Jag har inte sett det här på någon Crossfitbox. Varken dessa idioter eller motsvarande crossfitvariant. Hur kommer detta sig? Tusen kronor i månaden är det första som dyker upp i skallen. Det är ungefär vad de flesta boxar tar i betalt just nu. Dessa skämt till män skulle inte betala det för att träna. De är knappt där för att träna ändå. De hänger på de billigaste gymmen och det är inte så jävla konstigt, det är inte träningen som är det viktiga. 199 kr/mån 24/7-bullshit passar mycket bättre för någon som bara är där för att curla och ragga brudar.

Frånvaron av personal är en annan aspekt. Mitt i natten är det fri jakt. Det är en viktig faktor. De vet om att deras beteende inte är ok men de gör det ändå. Varningsklocka.

Jag tror inte det hänger många drägg på seriösa träningsställen. Lyftar- och friidrottsklubbar är fredade zoner. Om det dyker upp nån fräsching så är det en bonus men knappast något main objective att börja ragga. Folk är där för att träna, punkt. Det är inget fel med att tycka att någon med tajta kläder är snygg. Det är inget fel med att snegla på denne/denna men man passerar en gräns när man öppet stirrar. Ingen ber om det bara för att de vill se bra ut.

dr_gg1.jpg

På en cf-box är det självklart att kvinnorna har samma rätt till plats, tid och utrustning som männen. Det är inte ens en grej och har aldrig varit det. Hon böjer där nu, du får vänta, ingen diskussion. Dessutom står inte tjejerna med små rosa hantlar och oroar sig för att bli starka. De oroar sig för att inte bli starka. De har en lång lista med övningar de vill bemästra och då kan man fan inte vara trådsmal, ha thigh gap, och somna hungrig varje kväll. Faktumet att man uppmuntras att skriva ner sina prestationer gör att fokuset ändras från passiv utseendehets till aktiv jakt på att bli fysiskt bättre. När damerna blir starkare och klarar av allt fler utmaningar växer deras självförtroende och blir svårare mål för dräggen och deras maktspråk.

Men kärleken och passionen spirar på crossfitboxarna. Det är inte så jävla konstigt. En plats där alla är jämlika, har samma mål och inte nojar om hur de ser ut känns rätt idealisk för romanser.

 

Det kanske är ett rätt bra recept för övriga samhället också?

 

John Annerud

Rymdblomma 1Jag är inte coach men

Read Full Post »

Avsnitt fyrtiofyra!

Lorena Sierra Gustavsson gästar oss igen. Vi tog in lite frågor från våra kära FANS och gjorde vårt bästa för att besvara dessa! Det ballade givetvis ur lite och det är synnerligen oklart om några svar gavs.

Därefter hamnade vi på lite tungare ämnen som inbegrep sextrakasserier på gym och tjejavdelningar. Det blev en del rants, sidospår, bekännelser, svordomar, ilsk men också lite älsk.

In och lyssna. Viktigt. Dela.

 

Kämpa samtliga! 

Inte coach

00:0000:00

Read Full Post »