Follow

Archive for January 2018

Jag är inte coach men #53

Hur ska man träna för att tävla i crossfit?

Vad är viktigt? Coach? Återhämtning? Träningsupplägg? Pannben? Käket? Ska du ens träna? Är du för sopig? Vi hjälper dig reda ut detta svåra ämne! In och lyssna! 

00:0000:00

Read Full Post »

Open is coming

Tvätta tajtsen, kalka händerna och snorta några gram kreatin för snart är open här! Det är en speciell tid på året för alla som kör crossfit. Självklart kör inte alla open och självklart tycker inte alla att det är kul men ingen kan undgå att känna av entusiasmen som sprids i boxarna när det börjar närma sig. Kvällen innan Castro på sitt patenterade dryga vis myser ur sig sin nästa tortyrformel kokar det i hela crossfitvärlden. Ska det bli thrusters? Vad är den nya övningen för i år? Måste man kunna muscle-ups? JAG KAN INTE DOUBLE UNDERS ÄN!

För den som deltar i open finns inte de vanliga genvägarna. Det vill säga, du får inte improvisera om woden så den blir mysig just för dig och du får inte fula med repsen eftersom en för stunden jävligt irriterande person kommer hjälpa dig att räkna dem. Denna säkerligen skadeglada så kallade kamrat kommer också hjälpsamt påminna dig om att du inte följer rörelsestandarden med ett kärleksfullt “NO REP” när du som minst behöver det. Det är inte till fullo fastställt men mycket pekar på att det är att no-reppa kompisar som är meningen med livet. 

Att mordfrekvensen i Sverige inte peakar under Februari och Mars är egentligen underligt. 

Tro mig, jag älskar open. Det är fan nyårsafton, julafton och påskafton på samma gång. Den nya säsongen sparkar igång och alla är med, vem kan inte älska sån skit?

intecoachopen2.jpg

Boxägarna, till exempel. För deras del innebär Open inte bara leende och lycka. En fem veckor lång uppfuckning av schemat, programmeringen, privatlivet och nattsömnen är i regel det första de tänker på när någon entusiast börjar yra om det. Om er lilla solstråle till headcoach blir lite bitsk under den här perioden så föreslår jag att ni inte tar det personligt, det kommer vara rätt mycket att stå i. Mer än en gång har det lismande aset från andra sidan dammen skapat halsbränna och hjärtklappning när ägare och personal har fått dammsuga världen efter någon ny obskyr pryl som ingen jävel tänkt på att de kanske borde ha. 22,5 kilos hantlar någon?

Hur många coacher blev livrädda av att se medlemmarna bananrygga upp marklyften förra och förrförra året? En och annan desperat muscle-up sliter hål i känsliga coachers själar. Kändes det gött att panikcoacha frontrack dumbell lounges och dumbell snatch i sista sekunden? Gissar på nej. 

De flesta boxar drar igång ett event där alla medlemmarna kör openwodarna tillsammans. Kul, mysigt, feststämning och allt sånt där. Det enda skälet till att de gör detta är dock för att undvika kaoset när medlemmarna skall improvisera ihop tävlingarna själva. Folk är i vägen för varandra och har någon en nyckel till boxen så har de också konstant 50 meddelanden i telefonen där medlemmarna frågar om de kan komma och öppna. Att arrangera ett event för mellan 50 och 500 medlemmar är inte kattskit direkt och de flesta får arbeta hela helgen, alla veckorna, i regel oavlönat, bara för att få skiten att flyta på någorlunda.

notlecoach.jpg

Open är en tuff morsa mot de som vill in på regionalsnivå den kommande säsongen. Blir du sjuk, skadad eller translokerad till en annan dimension och missar en vecka är du fucked. Säsongen är bortblåst. Även om man kan föra en dräglig tillvaro som atlet på de lite mindre tävlingarna så är Games än så länge det enda som gäller för den seriöse crossfitatleten. Missar du regionals med en poäng är det samma sak. Bara att vänta ett år. De flesta spelar mind games och rapporterar inte in sina resultat förrän i absolut sista sekunden. Det är nervöst. Det är inte på skoj. En dålig placering kan innebära förlorade sponsorer, förlorade platser på stora tävlingar och det innebär definitivt ett tungt misslyckande. De flesta har tränat varje dag i över ett år för den här chansen. Don’t slip.

För oss andra gäller det bara att göra sitt bästa. Har du blivit bättre än polarna? Ska du äntligen komma topp fem i boxen? Är du bättre än den där nya jäveln som alltid är så snabb? Hur ligger jag till i Sverige? Europa? Världen? Det ska bli förbannat kul att veta. 

Nu är det för sent för några quick fixes för att få bättre resultat. Annat än att dopa sig då alltså, men det utgår jag naivt ifrån att ingen som läser detta skulle få för sig att göra. Det spelar ingen roll om du klipper dig, tejpar stängerna, drar kalk mellan skinkorna eller lär dig kullerbyttor. Det är hela årets insats som räknas. Nu är det för sent. Nu är det upp till bevis. 

Ses på leaderboarden!

John Annerud

Rymdblomma 1Jag är inte coach men

Read Full Post »

Jag är inte coach men #52

Frågeavsnitt! Det svaras (inte) på frågor om knäböj, programmeringar, lådor, nya boxen i Kungsbacka, skador, prylar/gear/hjälpmedel, stretchning, hur förkylningar låter, nuvarande PB, vår framtid, er framtid, GOATS och hur man hanterar dem samt allmänt dravel om hur risiga vi var/är. Enjoy!

00:0000:00

Read Full Post »

Balla gänget i boxen

Du är i vägen. Balla gänget ska träna. Det är öppen träning för alla medlemmar men vissa breder ut sig mer än andra. Främst de med coola shorts, muscle-ups och magrutor som syns utan filter. Du känner igen dem på att de bara hälsar på varandra, bara pratar med varandra och inte har en aning om vad du heter.

För många är inte det här något problem men för de mer betänksamma ibland oss är stämningen de skapar en aning avskräckande. Det är ingen hjärtlig och öppen atmosfär när balla gänget håller låda. Har du precis börjat, är en ordinär sopa eller helt enkelt bara en sådan som inte tuggar tugget så känner du dig lätt illa till mods runt dem. I deras värld finns du inte förrän du har något att komma med. Det värsta de vet är en sopig nybörjare som tar plats där de ska köra sin viktiga träning. Den som är viktigare än din

Det är vattentäta skott mellan de balla och de oballa. Det är som två olika klasser - och då menar jag inte den sortens klass man kan boka. Det har en egen box i boxen, en egen klubb, ett eget gäng. Alla är inte födda till mentala isberg som skiter i sin omgivning och kör sitt race. Om någon vanlig jävel med endast ett par säsonger body pump i ryggen smyger in på en box och tittar runt lite får se översittarna från högstadiet stå och utstråla fuck you smyger nog många av dem ut igen.

Elitismen är en en jävligt snäll, mjuk och fluffig form av mobbning. Crossfit skall vara för alla men vissa går före. De starka blir viktigare än de svaga. Om det är tajt med yta i Open Gym-delen av boxen så är det de vanliga medlemmarna som flyttar på sig eftersom balla gänget med självklarhet har förtur.

Alla har samma rätt till boxens utrymmen och plats, right? Så står det på varenda bortglömd "boxens-regler"-sida. Men det blir inte alltid så i praktiken. Jag vet att det oftast inte är något medvetet beteende från balla gänget. Det är en vana. Eftersom det känns bra och ingen säger något så har de ingen anledning att ifrågasätta sitt eget beteende. 

ballag_nget2.jpg

Det talas mycket om den berömda gemenskapen i crossfit. CrossFit HQ lägger upp filmer på gamla tanter som får vara med och leka samtidigt som de kröner The fittest on earth. Man bygger en kultur som hedrar den med rätt antal reps, kilon och sekunder samtidigt som man vill ha med de som inte ens pallar att försöka. Det är klart att det blir lite svajigt med fokuset ute i boxarna. 

Få andra fysiska träningsformer har en så stark emfas på tillsammans. Men inte överallt och inte hur som helst. Boxarna är olika bra på att hantera det här. Jag är helt säker på att vissa uppmuntrar en vassare stämning eftersom det triggar mer tävlingsinriktade individer att köra hårdare. Ok, each to their own, men prata inte någon mysig dynga om vikten av gemenskap och glädje då för det är bara missvisande.

På vissa ställen sitter man i finstolen med en kopp kaffe innan man ens hunnit klart on-rampen, i andra får man grisa i månader innan någon säger hej. Jag har hört många prata om hur det kändes som om de inte var vatten värda innan de lyckades imponera på någon nyckelperson. Ett tungt lyft eller bra tid gav en godkäntstämpel och helt plötsligt existerade man. Det ligger dock i sakens natur att de flesta inte kommer dit. En exklusiv klubb är inte öppen för alla. Istället slutar många eller byter till en box med en betydligt mer öppen atmosfär.  

It takes one to know one sägs det och det stämmer i det här fallet. På min förra box tog jag plats, förde (om möjligt mer) oväsen och störde mig på alla nybörjare. Det var gött som fan, men knappast en fest för de som kom i min väg. Ett boxbyte senare var jag inte lika tuff. Nu var det jag som stod i hörnet och kände mig besvärlig. Karma är jobbigt.  

Alla som varit insyltade i en tajt sluten social krets (dvs sekt) vet att medlemsdynamik är krångligt som fan. Att ägare och coacher är vakna är väldigt viktigt. De måste gå in och neutralisera, stödja de mer tafatta och bryta dåliga vanor hos andra. Att skapa en öppen och inkluderande miljö är dock lättare sagt än gjort och en stor del hänger nog på att man har tur med en bra mix av medlemmar. Man kan inte tvinga folk att vara kompisar men man kan tvinga folk att respektera varandra och vara mer observanta. 

Behandla andra som du vill bli behandlad själv. Det är inte svårt.

John Annerud

Rymdblomma 1Jag är inte coach men

Read Full Post »

Jag är inte coach men #51

Avsnitt femtioett! 

Det blir ett rejält svaj när det raljeras om klädsam fetma. Kan man vara tjock och snygg? Hur? Vad gäller? Skillnader mellan kvinnor och män? Bra tips? Var går gränsen? Varför bryr vi oss? Inga upplyftande slutsatser dras *ledsen smiley*x2. Därefter frågar vi oss om vi kan tänka oss att arbeta med träning? Kanske säger Marcs, NEJ säger John - för att raskt ändra sig. Förvirring följer. Sista ämnet för dagen blir Pizza. Det blir heta diskussioner om tillåtna specifikationer och definitioner. Lite hets mot folkgruppigt också. Kul va? In och lyssna!

00:0000:00

Read Full Post »

Problemet med Crossfit

Ingen känner sig speciellt tuff när man sitter och bajsar. Det är ju faktiskt en ganska så utsatt position man befinner sig i. Många söker då trygghet och värme i mobilens underbara sagoland. En direkt konsekvens av detta blir att man sitter och tittar på highlights ur andra människors liv på sociala medier. Smickrande selfies, sandstränder, nyttiga pannkakor, platta magar, tajta rumpor - och här sitter du och luktar skit. 

De flesta som kör crossfit har instagram. Jag skulle gubbgissa att en sisådär 84% regelbundet slänger upp diverse fan-vad-jag-var-duktig-nu-bilder för att casha in lite likes efter ett pass/klass/whatever. Det händer att en och annan ärlig jävel lägger något genuint osmickrande inlägg på sig själv men i regel är det bara folks Greatest Hits som får synas. Ingen vill exponera en svaghet eftersom ingen gillar svaghet för då får man inte alls lika många pling-bzzt i fickan. Någons slentrianmässiga like har blivit en sorts känslovaluta för oss som vi samlar på. 

Detta gäller i allra högsta grad även våra kära superduperproffs även om de faktiskt tjänar riktiga pengar på det. De lägger aldrig upp en video på något de inte är jättejävlanöjda med eller något som inte är en del i någon sorts övergripande marknadsföringsstrategi. De lägger aldrig något pinsamt eller töntigt, inte ens något som är lite sisådär. Till och med deras avböner när det gått åt helvete är rätt coola. Det är alltid top notch eftersom de vet att de blir hårt granskade av sina motståndare, sponsorer och fans. Antalet likes genererar pengar och det gäller att hålla järnet varmt och smida utav helvete eftersom det bara krävs lite svaj i en knäböj för att karriären ska ta slut.

problem1.jpg

So far so good kanske men det är här det börjar bli dumt på riktigt. När en ordinär sopa blir bombarderad av sinnessjuka EMOMs, sviktande skivstänger och svettiga leenden så uppstår en känsla av att det extraordinära bara är någon sorts jävla knappt godkänt. Vad spelar ett personbästa på 100 kilo i mark för roll när alla andra drar det dubbla hela tiden? Vad är mitt värde om det jag är stolt över bara är en fis i rymden jämfört med allt annat jag ser. Vi jämför oss själva när vi är som sämst med det folk skyltar med när det går som bäst.  

När vi väl sitter där och tycker att vi är helt jävla värdelösa så är vi extra mottagliga för all skit de vill pusha på oss. Varenda inlägg är hashtaggat med proteingodis, gymkedjor, skomärken eller något annat ABSOLUT ESSENTIELLT för din utveckling. De generiska träningsprogrammen är nog fan giftigaste. Testa mitt nya program så blir du lika bra som jag!” - länk i bio - endast 99 dollarpesos/mån - garanterade resultat - SES PÅ REGIONALS

Alla program och dieter fungerar (antagligen) men ingen jävel orkar följa dem i mer än någon månad innan de blir distraherade av något nytt och fräscht. Ingen har tålamod att lägga ÅRATAL på att bygga upp en solid bas med tråkiga gummiband och bollar. Alla vill gå rätt på tunga power cleans och entimmeschippers. “Katrin gör ju det, så varför kan kan inte jag?”

- Katrin gled inte in på en Crossfitbox i samma skick som du. Innan hon ens började med Crossfit hade hon lagt mer timmar på träning än vad de flesta lägger under en livstid. Det är skillnaden. Dessutom är det hennes jobb nu och hon jobbar heltid. Försök inte ens om du inte har samma förutsättningar. 

problem3.jpg

Vem har inte funderat på att köra en crossfitprogrammering kombinerat med ett styrkeprogram samtidigt?Jag kan köra lite innan passet.” Gärna på kaloriunderskott eftersom det snart är sommar. Släng in lite syraintervaller efteråt eftersom det snart är Open och du kommer damma in i väggen och/eller skada dig snabbare än Castro kan säga Batman. Alla hetsar för att komma ikapp alla andra som verkar ligga så sjukt långt före. Det känns som att alla andra utvecklas så mycket fortare. -Vad gör de som jag inte gör? -Hur kan jag bli bättre? Ändra, ändra, ändra. Mer, mer, mer. 

Utan sociala medier hade crossfit inte exploderat som det gjort. Crossfit Games hade bara varit en dammig grillfest för ett gäng träningsextremister. Tjejer hade fortfarande inte fått ha muskler, Reebok hade kursat för länge sedan och fitness hade varit något man bara ägnade sig åt i högklackat.

Men i längden är Instagram bara en dålig kompis som viskar i ditt öra att du inte duger. Jag tror den bakomliggande orsaken till många av problemen som crossfit dras med i grunden beror på sociala medier. Vi drivs att träna för hårt, för ofta och vi stressas in i avancerade övningar som vi inte är förberedda för. Då kommer skador och problem. Vi måste lära oss att eliten inte spelar med samma förutsättningar som någon med heltidsjobb och socialt strul av normalgraden. 

Släpp den jävla telefonen och njut av att röra på dig och att lyfta tungt. Det är inte alla som har den förmånen.

John Annerud

Rymdblomma 1Jag är inte coach men

Read Full Post »

Vad är nyttig mat? Den frågan måste besvaras med motfrågan “för vem då?” om den ska ha minsta bäring. Inte ens om du får veta allt om en persons livssituation och hälsa är det säkert att du prickar bulls-eye i frågan om vilken kost som bäst lämpar sig för denne. Några generella riktlinjer finns det förstås. Äta råvaror i större utsträckning än färdigmat, inte dricka för mycket alkohol, att variera för att säkra intaget av mikronutrienter.

So far, so good.

Här någonstans trodde jag att det skulle gå för sig att äta lax, pressad potatis och gröna grönsaker som en måltid och vara nöjd med det. Eller havregrynsgröt med bär och ägg till det. Eller för all del en saftig burgare, det är faktiskt ingen hemsk måltid ur näringssynpunkt, och förresten spelar det ingen roll för allt måste inte vara nyttigt.  

Vad jag inte riktigt förstått, men som jag fått berättat för mig av instagram är detta: Du skall ingen annan kost hava jämte den snobbiga. Din mat är aldrig så nyttig som när den är vacker och innehåller en miljon obegripliga ingredienser. Ett typiskt konto som marknadsför sig själv under hashtaggarna #cleaneating #healthyfood #balance och så vidare lär mig att för att en maträtt ska duga att äta måste den innehålla minst tjugo ingredienser varav du kände till max tre sedan innan, det ska vara små portioner, lagom för en femåring, upplagt på en vacker bricka och toppad med en blomma från trädgården. När det vankas godsaker ska vi inte ens prata om alla kokossocker, bönmixar och antioxidantpulver som måste tillsättas för att få något som påminner om - men som absolut inte kan - ersätta en kladdkaka.

För det här är också en del av min irritation, allt de där cleaneating-människorna gör skvallrar ju om en illa dold längtan efter den äkta varan. Inget fel i det, sötsug är helt okej. Jag själv vill ha chokladpudding varje dag men det vore inte bra för mig att äta vanlig varje dag, så jag köper proteinpuddingar. Skillnaden? Det tar mig tio sekunder att betala en sådan. Jag behöver inte dedikera en eftermiddag till att få ihop eländet.

acai2.jpg

VEM GÖR SÅNT HÄR?! Lite fördomsfullt skulle jag säga att det är kvinnor 15-45 i övre medelklassen med ganska mycket extra tid, kanske på grund av mammaledighet eller skola, vad vet jag. De har resurser att lägga på ett vackert stilleben i motljus om dagen och ett kaloriunderskott som en soldat på fältvecka, tur att man kan döva hungern med likes.

Är jag avundsjuk? Lite kanske, men mest redigt förbannad på alla dessa influencers med tusentals följare som är beredda att göra vad som helst för att efterlikna sina idolers “lifestyle” utan respekt för att deras följare kanske är utbrända, ensamstående, fattiga eller bara HAR ETT LIV utanför insta.

Nästan lika förbannad är jag på de närmast religiösa konnotationer som finnes i taggandet av #raw och #vegan som                antyder att en ortodox kostföring är rätt och rimligt vilket skapar matångest hos flertalet och river upp gamla ätstörda sår för andra.

Det tar liksom inte slut med saker att reta sig på.

Restriktiv kost som redan är en kvinnofälla av stora mått blir en ännu större grej i mångas liv när det inte bara ska vara nyttigt och energisnålt utan även sagolikt vackert. Känn pressen. Den här skiten är giftigare än regelrätt reklam, de säljer drömmen som inget företag.

Jag kokar av tanken på att vi som har begränsad ekonomi undermedvetet förleds in i tankebanorna som säger att spejsiga morotsfröknäcken är svaret på vad vi ska äta till mellanmål när livet handlar om så mycket mer än att stå och krångla i köket. Framför allt blir jag förbannad på att det här är lurendrejeri på högsta nivå från producenterna, de vill att du ska tro att deras överprisade produkter är vägen till hälsa, de saluför sig visserligen genom ett medium, alltså din favorit-infuencer, men låt mig berätta en hemlighet - de vill inte ditt bästa.

Get with the times kanske ni tycker men min aversion har så lite att göra med att det är nymodigheter och så mycket om att man gör hälsosam mat till en vetenskap och inte bara det, en vetenskap för de rika som har råd att köpa lucumapulver från shamanernas dal och äkta alkemistsalt från edens fucking lustgård. Är du inte rik, allokera då resurser från något annat. Det viktiga är att det ser bra ut på instagram. JAG BLIR SÅ SNE!

Den trendiga sagolandskosten får mig att betrakta byggarnas sammanbitna micrande av torsk och sparris med en större ödmjukhet än tidigare. För där finns inget gnäll, inget gulligull, de bara kör. Håll för näsan och svälj. Strävan efter kosmetisk perfektion i kosten får mig att längta efter hederligt billig hälsosam mat. Det billigaste du kan äta är i regel det nyttigaste. Tänk rotfrukter, potatis, havregryn, ägg, mejerier you name it. Varför sluta där? För varje bild jag ser på en smoothiebowl drar jag i mig en laddning aspartam och konserveringsmedel på pin kiv. I min revolution serveras endast mat utan frön. Varför ska det vara frön i allt enligt hälsomänniskor? Vi är för helvete inga fåglar.

All denna kosthysteri mig att längta efter enkelhet, osnobbig matglädje och mammas mat. 

Lorena Sierra Gustavsson

KostideologJag är inte coach men

Read Full Post »

Jag är inte coach men #50

Avsnitt numero femtio!

Två utmattade och övertrötta sopor diskuterar nyårsresumébullshit, nybörjare på boxen och annat svammel. Vi glömde av en massa skit men det blev rätt bra ändå.

 

 

00:0000:00

Read Full Post »

Med en befolkning på strax över 330 000 borde inte islänningarna ens synts till på något CrossFit Games men ändå har ylletröjorna lyckats knipa åt sig nio podiumplaceringar sedan tävlingarna började 2007. Faktum är att det bara är ett år som de inte haft en kvinna på prispallen sedan 2010. Med tanke på att USA, där flest crossfitutövare finns, har en befolkning på över 320 000 000 är det helt sinnessjukt. Amerikanerna är tusen gånger fler.

Sverige har med sin till synes snarlika kulturella och genetiska bakgrund som Island lyckats med precis diddily-squat på den individuella sidan trots en befolkning på tio miljoner.

Det är inte bara i Crossfit de utmärker sig. Ingen har väl missat de oproportionerliga framgångarna i fotboll, handboll, friidrott och strongman. Hur kommer det sig att ett land med en total befolkning ungefär lika stor som antalet innevånare i Malmö kan lyckas med detta?

Vi börjar med vädret. Island ligger mitt i Atlanten mellan Skandinavien och Kanada. Det är ungefär lika stort som södra Sverige. Det är mest bebott i de södra delarna där klimatet är blött, blåsigt och kallt - men inte jättekallt. Det är sällan flera minusgrader på vintern och det är ännu mer sällan över 20 på sommaren. Temperaturen ligger oftast någonstans mellan 10 och 20 grader plus större delen av året. Att vara utomhus en genomsnittlig dag känns alltså ungefär som att stå i en biltvätt och mysa.

Någon som känner för att ta en promenad?

isl2.jpg

På vintern är de få timmar som solen knappt orkar över horisonten knappt märkbara, det känns som att det är mörkt hela tiden. Sverige är inte direkt något paradis vid den här tiden på året men det går att vara ute iallafall. Det är antingen ljust åtminstone sex timmar om dagen i söder eller så är det kallt och vindstilla i norr. På Island är det annorlunda, tänk på klimatet på södra Island som att ha västkustens höststormar dagligen med Norrlands ljusförhållanden. Att träna ute är alltså knappast lockande så alla upptänkliga inomhusidrotter och sporter är i princip det enda som gäller, och det innebär inte sällan att lyfta saker.

Bara på grund av ovanstående är förutsättningarna för att forma ett härdat folk goda och då har vi inte ens nämnt isoleringen, vulkanutbrotten och jordbävningarna. Detta har gjort islänningarna till ett gäng envisa och härdade jävlar som inte ger sig i första taget.

När jag flög till Island för att fira jul hamnade jag bredvid en isländsk läkare som hade en annan intressant synpunkt, han trodde det hängde mycket på att 60% av islänningarna har keltiska gener. Kelterna togs ofta som trälar av vikingarna. De fick knappast leva några lyxliv. Fysisk styrka och motståndskraft var nödvändigt för att dessa trälar skulle få föra sina gener vidare. När slaveriet upphörde blandade befolkningsgrupperna sig med varandra och så bara råkade det bli någon slags power-combo mellan vikingar och kelter. Wopsie.

Det är självklart ett i grunden aktivt folk. Något annat vore totalt osannolikt med tanke på deras prestationer. Man premierar att ta sig ut i naturen för att jaga och fiska eller ta långa promenader när vädret tillåter. Främst sommartid alltså. Det fanns en tradition att skicka iväg sina ungar till en bondgård eller motsvarande under sommarmånaderna för att A, slippa behöva bry sig om vad ungarna håller på med när de inte var i skolan under lovet och B, lära dem att arbeta för sig. Det kan knappast vara negativt för deras fysiska utveckling. I motsvarande situation i Sverige satt ungjävlarna och pöste med blandsaft och tv-spel.

isl43.jpg

Det är på den kvinnliga sidan som Island är mest dominant i CrossFit och det tror jag beror på att Island är mer jämställt än större delen av den övriga världen. Det är inte på något sätt perfekt men bara tillräckligt mycket bättre för att tjejer faktiskt fick röra skivstänger, göra gymnastik i räcke och annat som skulle kunna ge dem lite muskler på överkroppen. I övriga världen existerande inte detta innan CrossFit kom farande. En kvinna kunde möjligen, möjligen ha lite muskler på benen men inte för mycket. Resten av kroppen skulle vara så tunn som möjligt. Detta innebar givetvis ett enormt försprång när sporten började spridas. Ett försprång som de har bibehållit.

Kosten på Island är minst sagt proteinrik. Man kan se traditionell isländsk husmanskost som en desperat variant av den svenska. Barnen äter torkad fisk doppad i smör som godis. Det är nära på 100% protein i fisken. Man äter precis hela djuren som man slaktar eller jagar. Inget går till spillo. Man äter traditionsenligt vindtorkad fisk, rutten haj och fårinälvor för att det vore efterblivet att slänga bort något som fortfarande är ätbart. Innan Jul så äter man traditionsenligt en rätt som kallas Skata på Island. De modiga ibland er får gärna åka till Island och prova detta. Det är rocka (typ en haj fast fulare) lagrad/fermenterad/jäst i ammoniak/urin som äts med potatis, rotfrukter och lammspäck. Lukten förföljer en i dagar och ångesten i månader.

Vi har alltså ett envist folk som lever på en vindpinad ö mitt i atlanten, delvis isolerat och bortglömt från omvärlden under flera hundra år. De bestod från början av en kryddig mix av kelter och vikingar vars kvinnor faktiskt har fått lyfta saker. Det växer ingenting på ön så det enda som går att äta är fisk och kött. Det är becksvart under en stor del av året och vädret är kroniskt ogästvänligt. Med jämna mellanrum exploderar någon vulkan och begraver hela stället i aska. Släng in lite jordbävningar och störtfloder för att skoja till det och voilà!

Är det någon som fortfarande är förvånad?

John Annerud

Rymdblomma 1Jag är inte coach men

Read Full Post »