Follow

Archive for July 2018

"Tränar du fortfarande?”

En orolig och välmenande familjemedlem suckar lite och lägger pannan i djupa veck när hen frågar. Hen vet att jag har det lite struligt med maten, kroppen, vikten och psyket. Vem vet inte det i och för sig? Min förhoppning är att mina ätstörningar ska vara Sveriges sämst bevarade hemlighet, av den enkla anledningen att jag ser det lite som mitt uppdrag att opinionsbilda, upplysa och samtala om ätstörningar.

För gudarna ska veta att det behövs, kunskapen om psykisk ohälsa är generellt låg, men ätstörningar tycks så svårbegripligt för världen att det i min mening spelar i en helt egen liga.

Nåväl, tillbaks till den oroliga frågan. Svaret är ja.

Jag tränar fortfarande. Styrketräning primärt. Detta sker på inrådan av min behandlingsansvarige och jag är absolut inget specialfall. I stort sett alla som genomgår ortorexibehandling på Ylab tränar, antingen hemma med ett individanpassat program eller med de specialutbildade coacherna på plats.

Ortorexi innebär fixering vid mat men kanske ännu mer träning, ofta ökar man träningsfrekvensen och volymen alltmedan sjukdomsförloppet fortskrider. Till en början kan prestation, välmående eller yta vara ens drivkraft, alla fullt rimliga och sunda målsättningar på sitt sätt. När sjukdomen får fäste förändras dock någonting, man tränar inte längre för att må bra - man tränar för att slippa ångest, Ångesten är ett av de fysiologiska symptom som energiunderskottet (som ofta blir ett faktum vid extremt hög träningsmängd) ger.

Så vad händer om du tar en ortorektiker som är van att träna högintensivt 20-25 timmar i veckan och sätter upp ett totalt träningsförbud, samtidigt som hen förväntas börja äta mer mat och mer av de livsmedel som stämplats som förbjudna? Ja, naturligtvis blir ångesten helt outhärdlig. Det finns ingen mening med att en person ska utstå så svår ångest oavsett vad konventionella ätstörningsbehandlingar säger. Man behöver helt enkelt inte göra det värre för sig än nödvändigt.    

Dessutom vill vi stärka upp en svältande kropp nu när personen börjar äta mer ändamålsenligt. Vi vill inte att personen i fråga bara ska gå upp i fettmassa. För faktum är att en frisk kropp behöver lite av varje, lite fett och lite muskler. Hur bevarar och bygger vi muskelmassa? Genom styrketräning - bingo!

Sedan behöver man självklart reglera antalet tillfällen och intensiteten till mera “normala motionärsnivåer” både av hälsoskäl och för att det helt enkelt är ohållbart att träna 20 timmar i veckan för de flesta på lång sikt.

Där jag får min behandling, som jag tror på mer än allt annat i behandlingsväg jag stött på, värnar man om att hitta en livsstil som håller i längden, det gör man inte genom att förbjuda träning och komma med falska påståenden (som man säger till anorektiker på klinikerna) om att träning för alltid kommer vara minerad mark, så som alkohol kan vara för en nykter alkoholist. Det stämmer helt enkelt inte och skrämselpropaganda gör ingen friskare.

Vad jag däremot ser som djupt problematiskt är den folktro släktingens oro bottnar i - den högst levande lögnen om att träning är någonting en gör (främst) för att gå ner i vikt. Ingenting kunde vara mer fel. Träning avser repetitivt utförande av arbete för att utveckla en fysisk färdighet, det kan vara uthållighet, explosivitet, styrka och rörlighet. Ingen av dessa blir bättre per se av att man går ner i vikt.

Tyvärr verkar det vara så inarbetat i folks medvetanden att träna är lika med att “bränna kalorier” att det höjs på ögonbryn när en smal/underviktig går till gymmet och lyfter skrot.

Jag skulle till exempel aldrig klassa en promenad i syfte att bränna kalorier för att få äta mer som träning, då är det man gör en fysisk aktivitet, med förbränningssyfte. Det luriga är att många idag även använder styrketräning av CrossFit-karaktär till detta ändamål, ofta på bekostnad av teknik, form och återhämtning. Jag har gjort det själv och jag ser det i mina kamraters ögon mer ofta än sällan tyvärr - it takes one to know one. Den jagade blicken i löpspåret, i boxen, på spinningcykeln är omisskännlig. Man är inte där primärt för att bli bättre på någonting, man är där för att “få” äta.

Tänk om vi inte hade präntat in kaloristress i folksjälen. Tänk om vi inte hade hetsat folk till att träna två pass om dagen och vara medvetna om hur lång tid en måste promenera för att förbränna ditten och datten. Tänk om vi inte hade hyllat de som följer ett strikt kostschema som hjältar, tänk om instruktörer inte hade sagt till sina gruppträningsdeltagare att det är “dags att bränna bort julgodiset” iställer för att det är dags att köra ett härligt pass.

Tänk om vi istället sakligt hade informerats om hur man tränar olika färdigheter för att man vill tävla, eller för att det är kul att utvecklas och lära sin kropp nya rörelser. Tänk om vi hade talat om hur härligt det kan vara att promenera, leka och röra sig utomhus och lärt våra barn och unga att äta efter hunger och mättnad och att se måltiden som en tid för gemenskap och njutning istället för att själva stressa (försök inte, de både ser och hör) med diverse dieter, livsmedelsförbud och kalorimani.

Inget gör mig ledsnare än att se familj, vänner och bekanta vara fast i den här eviga viktstressen. Att välja träningsform efter vad som “bränner” istället för att göra det man tycker är kul är ett utmärkt sätt att döda all genuin träningsglädje. Att tro att träning är dåligt för underviktiga är är tydligt symptom på den här utbredda uppfattningen vi har lite till mans till absolut ingen nytta. Det är långt ifrån idrottens grundtanke att bränna så mycket kalorier som möjligt.

Det enda jag vill är att den breda massan skulle inse hur mångfacetterat begreppet “träning” faktiskt är och hur det kan gynna alla, inte bara någon särskild grupp.

För min del får man gärna motionera för att man vill äta mer, men då ska man vara väldigt medveten om att det är en hungertriggande metod som bara funkar för de som redan har stenkoll på varje kalori, och ibland inte ens för dem. Träning och bantning är inte, och kommer aldrig bli samma sak.

Lorena Sierra Gustavsson

BatikhäxaJag är inte coach men

Read Full Post »

Jag är inte coach men #74

Avsnitt sjuttiofyra! Vi snackar #GILLAGILL och allmänt livräddande, hjältar och wodar! Vi snackar om killar kollar på killar i boxen (och om snubbor kollar på snubbor)! Behöver man vara smart för att köra vinna i crossfit? För att vinna games? Kan man dumma sig igenom regionals? Hur är det i andra sporter? In och lyssna med er!

00:0000:00

Read Full Post »