Follow

Jag har alltid känt mig lite småfet. Knappast smal. Legat och lirat med några kilon för mycket på fel ställen. Har haft perioder av övervikt i mitt liv som satt sina spår. De flesta skulle inte bry sig men mig har det alltid stört något oerhört.

Nån gång sommaren 2015 tänkte jag - Nu jävlar ska jag ta tag i det här. Jag såg till att inte lämna någonting åt slumpen. Jag sket i allt. Jag skulle ner i vikt. Kosta vad det vill.

Jag tränade crossfit sex dagar i veckan. Jag åt en fralla utan något på till frukost, en minimal lunch på typ 500 kcal max, en skål keso med proteinpulver i på kvällen efter träningen och inget mer. Så höll jag på i ett halvår.

Varför dog jag inte? Min kropp räddade mig. Varje fredag när jag gick till affären och skulle handla något att hashtag-unna-sig så gick jag bananas. En glass. En burk nutella. En påse bröd. En chokladbit. En pizza. Jag minns inte allt. När jag sansade mig var jag så mätt att jag inte kunde röra mig. Jag mådde skit och vill bara gå och lägga mig. Det fanns alltid lite över till på lördagen. Nån gång på söndagen fick jag ordning på skutan igen och lyckades återta kontrollen.

Det här är jättevanligt. Just att det här är så vanligt är väl det som gör att jag pallar med att prata och skriva om det. Man svälter sig själv och sen kickar din självbevarelsedrift in och tar över hjärnan på dig. Din instinkt att äta blir för stark. Det är din kropp som vill rädda livet på dig. Koppla ihop det med faktumet att 10000 snyggt förpackade kilokalorier ligger och väntar på dig i din närmsta mataffär. Det är väldigt svårt att inse vad som händer när man är mitt uppe i det.

- Det är lugnt, jag har kontroll. Jag bara klantade mig lite.

Sure. Hur ofta tänker du på mat? - Ofta. Nästan hela tiden. Räknar du ner dagarna och timmarna innan nästa ätardag? - Yep. Har du planerat vad du ska äta redan? - Yes. Har du problem? Ja, det har du.

Rubriken var inte bara clickbait. När jag började säga till folk att jag hade problem möttes jag av skepsis.

-Va? Du? Det syns inte.

Inte en sula att jag hade fått det bemötandet om jag hade varit tjej. Ingen kopplar ihop det här beteendet med en kille. Det är ju som bulimi. Det är ju för ångestladdade högstadietjejer. Killar ska skita i allt. Vara coola. Ha koll.

Det pratas om att ätstörningar ökar bland killar. Jag tror bara mörkertalet minskar. Det är svårt att fatta att man har den här typen av problematik eftersom det är så likt fredagsmys och att unna sig. Jag tycker inte man ser lika tydligt på en kille när det börja gå åt fel håll heller. Visst, när det gått långt är det alltid uppenbart men på vägen är det extremt svårt. Oftast får man bara höra hur bra man ser ut.

- Wow, hur gjorde du?

Hur gick det för mig då? Det gick skitbra. Jag gick ner 10 kilo muskler och visceralt fett, fick massor av komplimanger, kände mig smal för första gången i mitt liv, kunde göra 20+ pullups på raken, träffade mitt livs kärlek och pajade min relation till mat för all framtid.

 

John Annerud

Rymdblomma 1 på Jag är inte coach men

Share