Follow

Styrketräning är ingen materialsport. Så himla avskalat och naturligt! Egentligen behöver du bara en skivstång, lite viktplattor och ett glatt humör sedan är du all set. Så tänkte jag en gång - så tänker jag nu. Eller i och för sig…

Magnesium underlättar ju såklart, och ett par lyftarskor, och ett SL-bälte, och grippers, och handledslindor, och ett mjukt bälte (prova att WOD:a i ett Wahlandersbälte och återkom innan du ifrågasätter), ett par knäskydd, ett speedrope, ett box/gym-medlemskap för 500-1000 kronor i månaden och tre kettlebells för när man inte hinner ta sig till sagda gym/box. Schyssta kläder får en väl unna sig också? Plus skor, bra skor är faktiskt viktigt, det är jag värd.

För den förhatliga konsumtionshetsen som jag så gärna kritiserar är jag lika fast i som alla andra. För att vara ärlig så lever jag långt över mina tillgångar när det kommer till träning. För somliga är priset på allt jag nyss räknade upp struntsummor. Själv sitter jag med tio års sjukskrivning i bagaget och ett reducerat CSN-belopp. Jag klarar mig definitivt och kan träna på en underbar box genom att frivilligt avstå andra grejer. Vem behöver civila kläder anyway?

Samtidigt inser jag att de pengar jag lägger på att hålla träningen inspirerande varje månad knappast står i proportion till vad en novis med liknande ekonomi skulle kunna tänka sig att lägga ut. I bästa fall införskaffas ett kort till den billigaste kedjan där miljön dessvärre inte erbjuder någon vidare glöd. Där går man förstrött och drar i lite kablar en månad för att sedan aldrig återvända. Finns där ett driv i grunden riskerar det att dö ut snabbare än Matt Fraser kör Grace.

Vart finns då rummen för rörelseglädje för de som behöver den mest? Inte på stans mest medvetna box i alla fall. Inte ens om det finns en regnbågsfärgad varuautomat med ekologiska proteinbars.

Gemenskap och träningsglädje i all ära men det finns någonting som skaver mitt i allt det härliga.

Samhällsklass. 

En aspekt som i stort sett alltid glöms bort när vi snackar träning. För jag vet att den där bejublade samhörigheten är villkorad. Att helt sonika börja punga ut tusen spänn per månad för blotta medlemskapet hos en träningsanläggning är en extremt hög tröskel för en person som lever på existensminimum. Då spelar det ingen roll hur kompetent och kunnig personalen är eller hur fin gemenskapen är enligt dig och mig.

Det vi köper på boxar och gym är nämligen inte tillgången till skivstängerna, det är exklusiviteten. Vi köper tillgång till en mysig jargong, kunniga tränare och även om det är lite jobbigt att erkänna för sig själv - vi köper avsaknaden av personer vi betraktar som störande.

Vi köper också en miljö där alla förstår hur vi organiserar vårt liv runt träningen, där en dedikerad inställning premieras. Vi köper en miljö där kompetenta ögon ser allt ifrån när vi lyfter tokigt till när vi har en psykologiskt tuff tid i livet. Att ha det så i sin träningslokal är en outsäglig lyx som inte kan uppstå på nyckelgymmet nära dig. Det finns inga resurser, inga eldsjälar, bara maskiner och stänger till en billig penning.

Boxarna är underbara platser men de är inte till för alla hur mycket vi än intalar oss och omgivningen det - och den största tröskeln till styrketräningen för skolungdomar, sjukskrivna eller pensionärer med endast folkpension är i många fall inte motivationen utan gapet i plånboken.  

I en drömvärld hade ingen varit rädd för att kringgå kommersiella gymmens prissättningar genom att börja direkt på lyftarklubb men många får aldrig ens nys om att dessa eminenta styrkeparadisen existerar. I samma drömvärld hade staten prioritera att tillhandahålla någon typ av “gym” eller “boxar” med hög kompetens och rimliga priser, men det är tveksamt om eldsjälscoacherna hade sökt sig dit.

Just nu är vi inte där, just nu har vi inte ens en avsedd minister för träning och motion. Är det för att folkhälsa kan tyckas vara en bagatellartad fråga i jämförelse med integrationen, miljön och vården? Kanske, men det finns också i min mening skäl att anta att goda möjligheter för rörelse skapar incitament för goda spiraler, också gällande övriga aspekter av medborgarskapet också. I förlängningen skulle en mer inkluderande träningsvärld kunna vara en bärande kraft i exempelvis integrationen. En aktiv befolkning skulle minska omkostnaderna för vård. Listan kan göras lång. Just nu skapar den bransch som tillhandahåller träningen tyvärr en ökad klyfta mellan aktiva och inaktiva genom exkluderande priser och marknadsföring. De som tränar lever för det, de som inte tränar rör sig knappt överhuvudtaget.

Redan skolidrotten skapar ett B-lag bestående av de som inte vågar gå på lektionerna för att de är bollrädda -eller för att de inte har råd med rätt jävla gympapåse. Redan där fokuseras det också på helt fel saker, regler och prestation. I skolidrotten lär sig eleverna att den är till för de som är duktiga och resursstarka medan ämnet egentligen borde förmedla inbjudande och okomplicerade rörelsevanor som _alla_ kan applicera på sin vardag. Nu är det som grundläggs istället en motvilja till rörelse - det blir bara ytterligare en grej att vara förlorare i.

 

Parallellt med att vi får en allt mer inaktiv och ohälsosam underklass sitter medel- och överklassen i sina bubblor och ser ner på dessa “odisciplinerade människor som är för lata för att investera i hälsan”. Faktum är att jag både ser och hör den attityden hela tiden i träningsvärlden - och det gör mig mörkrädd. Vi måste kunna vara bättre än så. En bra början är att inse hur mycket ens socioekonomiska faktorer påverkar ens möjlighet till att “välja hälsa och träning”.

 

En bra fortsättning är att fundera på följande; Hur skapar vi ett inkluderande samhälle genom träning och motion? Är det genom företagande? Politiska åtgärder? Ideellt arbete? Bättre skolgymnastik? Vad tror du? Jag har ingen universallösning men jag är tämligen övertygad om detta:

 

En stillasittande befolkning stagnerar, en befolkning i rörelse kan gå framåt.

 

Lorena Sierra Gustavsson

Politisk vildeJag är inte coach men

Share