Follow

Ni vet precis vilka ni är. Ni som år ut och år in harvar runt längst ner i leaderboarden. Ni som inte ens vågar börja träna på en muscle-up, skrattar förläget när någon frågar vad er bästa Fran-tid är, skalar skiten ur allting och bytt frisyr två gånger sedan ni fick ett PB senast.

Jag är en av er. En no-gainer. Det blir inget Games. Det blir inte RX i någon tävling. Jag blir inte ens snyggare. Varför håller jag på med detta? Varför kör jag crossfit nästan varje dag?

Det är här jag ska använda ord som ”gemenskap” och ”endorfiner” men nej, jag tänker inte ta den lätta vägen. Visst, allt det där är fint och bra och jag älskar att gå till boxen men det är inte det verkliga skälet till att jag fortsätter.

Jag är rädd för vad som ska hända om jag slutar.

Likt en heroinmissbrukare som slutat känna ett rus för längesedan släpar jag mig mot boxen dag ut och dag in för att få min fix. Utan den kommer abstinens, ångest, självförakt, illamående, skuldkänslor och låga tankar.

Sverige har ett tiotal crossfitatleter som faktiskt kan beskrivas som riktigt bra. Ur ett globalt perspektiv alltså. För de flesta är det inte så jävla roligt. En average box i Sverige ligger inne med en solid bas av sopor, varpå det finns en klick med folk som är med i Ballast-i-boxen-klubben. Ni vet, de som aldrig har kläder på sig, alltid har minst en cool skada, vet var fjärrkontrollen till urtavlan ligger och verkar ha ett sjätte sinne för när boxen är smygöppen.

För en utomstående betraktare kan det te sig som att dessa människor drivs av träningsglädje och positiva tankar i första hand.

Jo, så kan det ju verka men även dessa övermänniskor känner sig otillräckliga. Det finns alltid nån jävel som är bättre. What’s rich doing? Det känns antingen som att de halkar efter eller har för långt fram till målet.

Tror ni mig inte? Prova att få en riktigt köttig skada.

Det är då ni får reda på vad som verkligen driver er. Kvällarna på soffan när ni egentligen skulle tränat är ren tortyr. Att gå till boxen och köra sketna rehabövningar känns som att sitta på resturang och äta en trött sallad. Kläderna sitter helt plötsligt inte lika bra. Det känns tyngre än nånsin att ta trapporna. Självförtroendet drar snabbare än en fuckboy morgonen efter.

Du är fast, du behöver din fix och träning är det enda som hjälper.

 

John Annerud

Rymdblomma 1 på Jag är inte coach men

Share