Follow

De finns de som enbart tränar för att se ut på ett visst sätt. De tycker egentligen inte det är så jävla kul att gymma men gör det ändå. Lite som att simma för att inte drunkna. Det är inte för att det är så jävla roligt liksom. Det finns de som tränar för att prestera. Det kan vara att kasta långt, springa fort eller lyfta tungt. Vad som helst. Utvecklingen, processen och framgångarna är drivkraften.

Sen finns det vi som tränar Crossfit.

...

Exakt hur det fungerar är inte superrelevant, bara vi blir trötta. Väldigt trötta. Träningen har inget konkret mål i form av utseende eller vinster - även om det så klart fan inte gör något om det går bra där. Ett pass som man inte stapplar hem ifrån känns misslyckat. Att ha kul under träningen är viktigare än resultaten. Trots hög skaderisk tränar vi hela tiden för att träningen är målet i sig.   

Vi vill göra saker vi inte kan, för fort, för ofta och för tungt. Den enda gränsen är vad kroppen och psyket klarar. Det finns ingen rädsla för att prova nya saker. Nya övningar uppfinns hela tiden. Use the wrong shit incorrectly. Jag har alltid älskat den här kompromisslösheten. Man anpassar sig i stundens hetta, man säger bara fuck it och kör. 

Vi hänger i skitiga boxar som egentligen är gamla nedlagda verkstäder. Vi har på oss konstiga kläder. Pratar ett språk bara vi förstår. Har alltid ont någonstans. Vi äter mer för att kunna träna mer. Vi åker bil i fyra timmar till tävlingar där högsta vinsten är en påse Nocco och någon rulle tejp. När våra belackare säger att vi är som en sekt har de fel. Vi är en subkultur. Vi är underground. Vi är punk.

cfg_taenna2.jpg

Men att köra på tills man spyr varje dag håller givetvis inte. De flesta boxar har insett att deras medlemsunderlag börjat sjunka undan på grund av skador och annat tjafs. I avsnitt efter avsnitt där vi intervjuat coacher på Jag är inte coach men har alla svarat samma. Vi har tagit ett steg tillbaka. Vi har börjat med prehab. Vi har deloadveckor, träningsfokus, tävlingsfokus om vart annat och så vidare. Det är klart att det här är bra. Det är klart att det här kommer göra att folk mår bättre men det är en kompromiss.

Det är för smart

Om någon säger till mig att jag ska göra Kalsu, Murph eller Fran imorgon blir jag först glad, sen rädd, sen nervös, sen glad igen, sen mår jag illa, sover skitdåligt och är allmänt frånvarande hela dagen tills att det är dags att köra. Efteråt är jag helt salig. Det är helt jävla underbart trots all smärta, svett, blod och andra hemskheter som lämnar kroppen. Sen längtar jag till nästa gång. Det är sjukt.

murcz4.jpg

I takt med att sporten växer och blir mer accepterad försvinner undergroundkänslan. Det är inte vi mot dem längre. Vi har blivit dem. När programmeringen blir mer och mer vettig blir den också mindre unik. Det som passar alla passar ingen. Vi kommer bli cable cross, snedbänk, kontakt och isolerade övningar. Tar man bort punken från crossfit blir det gruppklasser med styrketräning och cirkelfys på slutet. Det är jävligt viktigt att vi inte glömmer varifrån vi kommer och varför vi blev som vi blev. Old punks never die, they just stand at the back. Crossfit är för oss som gillar fart, att dricka en till och att fucking köra Angie på en vilodag.

Glöm aldrig det.

 

John Annerud

Rymdblomma 1Jag är inte coach men

Share