Follow

Av: Arvid Svedberg

Grabbar, män, pojkar, bros, det är hög tid att vi snackar lite. Snackar på riktigt.

Det är fredag natt när jag skriver detta. Fredag natt den vecka då budskapet som MeToo-kampanjen bar på spreds som en löpeld runt vårt klot. Ett väldigt tydligt budskap som många kände till men som många andra fram tills nu inte ville kännas vid. Alls.

Budskapet att i princip alla kvinnor är utsatta för sexuella trakasserier, sexuellt våld, andra övergrepp, förtryck, förminskande och diskriminering och… Ja, listan kan göras lång.

Och nu, till sist, kände jag att jag ville engagera mig på något vis. Att det tog så lång tid är skamligt. Att jag skulle behöva leva nästan trettio år innan det budskapet verkligen gick fram.

Jag delar sen ungefär ett år tillbaka livet med en av dessa utsatta kvinnor. Att vi har pratat om det som hände henne är antagligen en del av anledningen till att jag engagerar mig nu.  Att det ska behöva komma så nära, att jag ska behöva ha en väldigt nära och intim relation med någon som har blivit utsatt för sexuella övergrepp för att jag faktiskt ska bry mig på riktigt känner jag också skam över.

Det borde räcka att veta om att detta händer kvinnor överallt hela tiden. Men det gjorde det inte.

Jag har i princip alltid kallat mig feminist. Så länge jag kan minnas. Jag hade den otroliga fördelen att växa upp med bonusföräldrar, en far och framförallt en mor som alltid har pratat med mig om vikten av feminism, antirasism och solidaritet. Om allas lika värde och rättigheter.

Men trots en uppväxt med så fantastiska förebilder runt mig så har jag inte alltid följt de värderingar jag fick inpräntat i mig.

Efter att ha grävt djupt och rannsakat mig själv ordentligt så insåg jag att jag har varit en del av problemet. Detta insåg jag alltså så sent som i år.  Jag insåg att jag har bidragit till att normalisera det förtryck som kvinnor utsätts för av män.

Det här behöver jag nog upprepa.

Jag har varit delaktig i att vidmakthålla det förtryck och de övergrepp som kvinnor utsätts för av män.

Där kom skam nummer tre som ett jävla knytnävsslag.

Är ni redo för nästa slag? Nu svingar jag mot er.

 

Det har ni också.

Högst antagligen har varenda en av er varit delaktiga i att vidmakthålla och normalisera detta förtryck. 

Jag vet precis hur ni tänker nu. ”Nä… inte jag! Jag är en av the good guys! Det är bara svin som gör sånt! Inga RIKTIGA MÄN gör sånt!”

Oh really?

Har ni inte själva dragit eller skrattat med i sexuellt nedsättande skämt om kvinnor? För det har jag.

Har ni inte kommenterat en kvinnas eller flickas utseende för era bros eller rentutav inför kvinnan eller flickan i fråga? För det har jag.

Har ni aldrig med ord eller handling gått över gränsen? För. Det. Har. Jag.

”Men vadå, lite skämt måste ju folk tåla” tänker säkert någon.

”Man måste ju kunna skämta om allt” tänker en annan.

”Det är ju en komplimang vi ger dem!" tänker en tredje.

 

But here’s the kicker:

Det är inte upp till oss att avgöra vad som är okej. Det är upp till den som utsätts för vårt beteende. Vi bestämmer inte vad som är att gå över gränsen. Vad som är en kränkning. Vad som är ett övergrepp. Fundera hårt och länge på detta.

För er som säger att man måste kunna skämta om allt så håller jag faktiskt med.  Jag tycker att man ska kunna skämta om allt. Men, och detta är ett jävligt viktigt men, vem som helst får inte skämta om vad som helst när som helst.

”Jaha, men hur leder lite skämt och kommentarer till övergrepp?”

Jo, det finns ett koncept som kallas för våldspyramiden. Ett koncept som många kvinnor är införstådda med men som jag är övertygad om att de flesta män inte känner till eller inte accepterar.

tankar.jpg

Den här bilden förklarar konceptet väldigt bra.

Om vi själva är en del av och accepterar detta beteende, dessa skämt och kommentarer,  så är vi en del av normaliseringen. Vi är delaktiga.  Accepteras de ”små” kränkningarna så rör vi samhället uppför pyramiden. Det börjar där. Det börjar med skämten och kommentarerna. Det slutar med våldtäkt och mord.

Förstå mig rätt nu. Jag säger inte att varenda en av er är en våldtäktsman. Jag säger att vi bidrar till en våldtäktskultur genom att acceptera det som finns i den undre halvan av pyramiden. Den hårda sanningen är att detta beteende har accepterats allt för länge i vårt samhälle.  Det har blivit värre. Är det verkligen en sån värld vi vill ha?

Det är vi som är problemet här. Män. Pojkar.

Det är vi som utsätter kvinnor och flickor för det här.

För varje utsatt kvinna eller flicka finns det en eller flera gärningsmän.

 

Börjar ni haja bilden? Strukturen?

Ta en stund och låt det sjunka in.

 

Vad kan vi göra åt det?

Jo, för det första så kan vi lyssna. Vi kan lyssna på dessa kvinnor och flickor när de träder fram och berättar om sina upplevelser. Tro på dem. Sök själv aktivt upp dessa berättelser. Ni kommer inte behöva leta länge. Ett tips jag kan ge er är att gå med i gruppen ”Varför apor aldrig bär rosa klänning” på facebook. 

Läs. Lyssna. Ta in vidden av det hela. Vi behöver inte delta. Vi behöver inte ta plats. Dessa kvinnor och flickor behöver få komma till tals. Ta inte uppmärksamheten utan var passiva eller stöttande när de återger sina berättelser. En av anledningarna till att jag väljer att inte lägga upp det här när MeToo får som mest uppmärksamhet är just för att kvinnorna och flickorna ska få komma till tals.

Nästa självklara steg är att själv sluta med detta beteende. Detta är inte så svårt. Bara lägg ner. Enkelt.

Hittills har det inte varit så komplicerat eller hur?

Här kommer den svåra biten: Säg ifrån. Säg till. Acceptera inte i tystnad. Inte från vännerna. Inte från kollegerna. Inte från bror, pappa eller son. Acceptera det inte från någon.

Detta är det absolut svåraste.  För de kommer vända sig emot dig. Ditt ifrågasättande kommer inte uppskattas. Vissa kanske försvinner helt ur ditt liv på grund av det. Men detta är vad som krävs. Att vi tar vårt ansvar. Att vi står upp för de utsatta, de som vi har utsatt.

Har ni tagit det steget så kommer nästa vara enkelt: Prata med andra män. Prata förebyggande. Lyft varför vi inte får acceptera beteendet. Prata i omklädningsrummet, på lunchen eller på rasten.  Prata på festen eller när ni spelar datorspel. Ni kommer snabbt inse att om ni kan prata om en sån här viktig fråga kommer ni snart kunna prata om andra viktiga saker. Dela med er av era känslor och tankar.

Jag skriver inte det här för att hyllas, plocka poäng eller framstå som bättre än någon annan. Många män som trädde fram och ”erkände” fick hyllningar för det.  Man vet att man lever i ett patriarkat när män får hyllningar för att erkänna övergrepp.

 

Jag är inte bättre än någon annan. Jag förtjänar inte hyllningar eller tack. Jag har varit delaktig. Jag kommer säkert vara delaktig på något vis igen för ibland orkar jag inte säga ifrån.

Jag vill inte ha hjärtan eller tack. 

Jag vill inte höra hur duktig jag är.

Jag vill bara att förändring sker.

Förändringen börjar med mig. Den börjar med dig. Den börjar med oss.

 

Arvid Svedberg

Gästkrönikör på Jag är inte coach men

Share