Follow

Nu är det dags att bli så där mogen igen. Ett konstant värkande knä har effektivt satt stopp för open, klasser, knäböj, frivändingar, ryck, glädje och allmänt välbefinnande. Nu är det dags att betala sina räkningar och äta sin broccoli. Det är dags att träna smart.

Jag hatar sån skit. Det är precis därför jag har hamnat i den här situationen. Hade målet med min träning varit att maximera min prestationsförmåga och förbättra min hälsa hade det här aldrig hänt. Jag har kört crossfitpass ungefär fem gånger i veckan sedan i somras och jag har inte stretchat mer än en fem-sex gånger sedan dess. Det har inte blivit många renodlade styrkepass heller för den delen. Eller kompletterande övningar för att stärka upp svagheter. Det har blivit vad som råkat dyka upp på dagens-menyn och det är inte alltid vad som passat mig bäst och jag har inte justerat eller ändrat någonting när det gjort ont någonstans. Egentligen har det inte varit en fråga om något skulle paja utan snarare vad och när.

Men skit i det. Nu ska jag styra upp läget och eftersom jag är en erfaren brodersvetenskapsman inom träning så har jag redan lagt upp min återställningsplan i tio enkla steg:

Steg ett: Fråga alla jag känner som helt eller iallafall till stor del saknar kompetens i frågan och höra vad de säger. Så fort två säger samma sak är diagnosen ställd. (Med mäktig precision.) 

Steg två: Undvika saker som gör ont.

Steg tre: Träna sådant som inte gör ont tills det gör ont.

Steg fyra: Inled en så kallad djup formsvacka.

Steg fem: Kontakta vården.

Steg sex: Kontakta vården igen.

Steg sju: Äta ipren och träna vidare.

Steg åtta: Bli hetsopererad av nån utbränd hobbykirurg i Estland.

Steg nio: Köra rehab lite halvt.

Steg tio: Börja med e-sport.

Det är inga större konstigheter. Mitt stora problem med den här mycket realistiska planen är inte utförandet eller den monstruösa sannolikheten till absolut failure i slutändan utan det är mer tidsperspektivet som gör mig nervös. Jag orkar aldrig fullfölja långsiktiga planer. Det kommer alltid någon ekorre och så dammar jag iväg in i skogen.

rehab2.jpg

Ok, jag kanske modifierar den ovanstående planen något. Jag är redan på steg fem kanske skall sägas. En förhoppningsvis snäll och/eller förstående sjukgymnast ska ringa mig imorgon och antagligen föreslå att jag kanske rentav skall ge fan i crossfit och börja träna något tråkigt men bra istället. Det kommer inte hända. Då tränar jag hellre inte alls. Jag har inte tid med sån skit. Jag vill leka. Alla stereotypa influences hashtaggar en massa buzzwords om att man skall gnugga vidare, love the grind och så vidare - fuck that. Att vara på ett vanligt gym, under ett par hörlurar, i ett par mjukisbyxor, på en jävla bänk med blicken ner i parketten mellan seten finns inte. Jag kommer a-l-d-r-i-g kompromissa bort glädjen i min träning, då slutar jag hellre helt.

Är det inte kul så får det fan vara.

John Annerud

Space flower 1Jag är inte coach men

Share