Follow

Kommer du ihåg när du var liten och ville ha kexchoklad istället för frukt med dig på skolutflykten? Minns du när dina klasskamrater började dyka upp med färgglada läksmycken i öronen? Hur fan kändes det när Bella och Jonte fick vara ute till elva och tjuvröka gula blend medan din enträgna moder krävde din hemkomst vid nio?

Vi bär alla på varsitt minne från barndomen då känslan blev sådär tydlig för första gången, känslan av att vilja passa in.

Med flockdjursmentalitetens fulla styrka härjade du säkert på både morsan och farsan om att få göra ditten och datten för att “alla andra får ju!” Ett nej mottogs med ilska och besvikelse och inte sällan fortsatt tjat tills dess att mamma Karin uppgivet suckade “ja ja du får väl det då”. Ridå.

Klipp till femton år senare. Nu när du sedan länge är din egen chef i vardagens spörsmål tycker du säkert att du tar självständiga beslut och att dessa sker för att du själv vill göra just det. Så länge inget konkret isberg kommer i vägen är det du som styr, right?

Vad säger du om jag säger att du inte alls har så värst mycket till fri vilja? Du vill bara få vara med i gruppen, inkluderas, vara som alla andra. Innan du får dåndimpen nu vill jag bara påminna om att de tyder på att du är mänsklig och att viljan att passa in ofta har varit till nytta, från tiden då vi höll ihop i klaner på savannen till nutid när vi klänger i rep tillsammans på en crossfitbox.

I regel finns en jargong, ett sätt, ett språk, vissa uttryck och en stil som utmärker varje liten nutida “klan”. I ditt arbetslag är du på ett sätt, i familjen på ett annat och så vidare.

I boxarna land och rike runt är standardiserad kodex att försöka hålla en hyfsad ödmjukhet och arbetsmoral. Problemfritt kan tyckas och ödmjukhet är sällan fel. Arbetsmoralen kan dock ta sig i uttryck av ett ganska hetsigt grupptryck som inte alltid hjälper den enskilde utövaren. Ni har märkt det, försök inte. Jag pratar om när man börjar jämföra sig med fel personer, på fel grunder och med fel ambitioner.

“Jämför dig inte med andra, du tävlar bara mot dig själv” är den största lögn som varje tränande person intalar sig själv och gärna alla andra. Låt mig vara frank, du jämför dig med den starkaste du på något sätt kan relatera till. För mig som kvinna betyder det att jag jämför mig minst (minst!) med den starkaste tjejen på boxen.. om inte någon ännu mer övernaturlig Games-Isländska. Någon ouppnåelig är det garanterat i alla fall.

Säkerligen gäller samma deal för den som tränar fitnessträning, de tänker nog hela bunten att om Anna Stålnacke gör si och så, borde jag också göra det och lite till.

Jag blir galen på hur jag inte ens om jag fick träna på heltid skulle kunna närma mig de bästas prestationer. Vem bryr sig om att jag har kroniska sjukdomar och en totalt sargad kropp efter tio års självmisshandel som sätter käppar i hjulet? Nä, istället blir jag djupt självkritisk och intalar mig att jag säkert bara tränar lite för mesigt, äter lite för onyttigt, kämpar för lite, om jag bara ökade träningen si och åt paleo så, då skulle jag kunna göra jävla pullups, då skulle jag inte gråta av ledsmärtan när jag gjorde wallballs. Att börja tänka så är en slippery slope.

Jag kommer på mig själv med att lägga in fler pass, sluta äta fast jag fortfarande är hungrig och slå på mig själv allt hårdare eftersom resultaten naturligtvis uteblir. Varför skulle jag bli något annat än svag av att överträna och underäta?

Kognitiv dissonans kallas det när man förstår en grej intellektuellt men gör en annan. Man gör justeringar som man inte riktigt har koll på. Kanske för att man har en diffus bild av hur de duktiga gör utifrån en sedan länge väl odlad myt baserad på CrossFit HQs presentation av sina profiler och diverse hashtags och quotes på internet.

Det är urdumt. Dels vet du inte vad som faktiskt byggt hans och hennes och henoms framgång om du inte typ lever med personen i fråga. Jag som lever med en väldigt atletiskt begåvad person kan meddela att det småortorektiska straffbeteendet är det sista han ägnar sig åt, snarare sömn och återhämtning i massor, plus pannkakor, massor av pannkakor. Det är alltså beteendet, utöver att han har de genetiska förutsättningarna. Du kommer inte bli built om du är klent byggd från början och därtill börjar leva på nån jävla raw vegan paleo bullshit.

Livet är för kort för att hålla på och vara fiende med sig själv. Tänk om folk var så kritiska och strama andra saker de sög på. “Nu kom jag inte ihåg alla Europas huvudstäder, fyfan vad jag är värdelös, någon På Spåret-tomte kan ju lätt alla, nä nu blir det straffplugg varje kväll tre timmar” I don’t think so.

Det kan bero på att kroppen och prestationer syns så tydligt, ett misslyckande märks och utebliven progression gör att man halkar efter. Jag får skamsköljningar nästan varje pass för att jag inte klarar grejer. Min kropp är helt enkelt inte gjord för styrketräning, men jag råkar älska det. Min plats är bland vikter och skivstänger.    

Det man måste ha klart för sig är två saker.

Ett: “Men alla andra kan ju/gör ju” does not apply. Du kan inte göra exakt som dina idoler i allt, du kan inspireras och få feeling men du kan inte kasta omkull ditt liv för att träna som eliten eller gå långt över din kropps gränser för att kanske eventuellt slå ett PB. Dessutom vet du inte hur de mår eller vad de offrar, precis som du inte vet om Bella och Jonte kanske som surrade ute till elva i själva verket hade jävligt risiga hemförhållanden som de inte ville gå hem till när ni var små.

Två: Dina förutsättningar är vad de är, om du inte är född till en tränings-tank med tid att köra tolv timmar i veckan, och inte heller vill plocka i medicinskåpet så måste du tyvärr börja mäta framgång sett till din kropp och ditt liv. Det suger att inte vara Matt Fraser eller hur, men så är det för dig och ungefär sex miljarder andra.

Ett tips för att se sina framsteg och sin arbetsmoral i ett lite mer nyktert ljus är att försöka se hur de som håller uppsikt på din träning ser på ditt arbete, tycker coacherna att det går framåt? Ger de dig lite då och då ett symboliskt A for effort? Om du känner igen dig i den här texten har coacherna och dina träningskompisar garanterat full koll på hur hårt du kämpar. Det är inte vikten på stången som räknas, det är arbetet bakom. Punkt. Jag glömmer det ofta och jobbar hela tiden på att sluta mobba mig själv. Gör det du också. För tyngden av självförakt är en av få vikter som är helt meningslösa att gå och bära på, och en vacker dag kommer jag göra pullups. I alla fall en.

Träna hårt och ta hand om varandra.

Lorena Sierra Gustavsson

Genushäxa och träningshippieJag är inte coach men

Share