Follow

Om kvinnors kamp i motvind.

För en tid sedan fick jag äran att delta i opinionsbildningen kring Renzo och Hanna Aneröds dokumentärfilm Too big for the world. Filmen som är obligatorisk att se (förhoppningsvis snart på Netflix) kretsar kring Irene Andersen, en av vår tids största kvinnliga bodybuilders. I filmen följer vi henne och ett gäng andra framstående Amazonkvinnors kamp för att få fortsätta tävla i sin sport och mer ändå kampen för att överhuvudtaget bli accepterade.

Disclaimer: I följande text belyses Bikini- och BodyFitness i relation till kvinnlig Bodybuilding. Båda har existensberättigande. Grenarna analyseras som samhällsfenomen och textens innehåll är inte ämnat att kritisera någon enskild person eller gren.

Utöver ett starkt personporträtt belyser filmen en oerhört viktig fråga. Nämligen den om kvinnans äganderätt till sin egen kropp, i en perfekt värld hade den här filmen inte behövts men i den befintliga världen är den en nödvändig revolt.

En kvinnokropp på fel sida av lagom motarbetas alltid av de som sitter vid makten.

Acceptansen för kvinnlig Bodybuildning på bred front är lägre än tröskeln en gammelmoderat behöver steppa över för att joina SD. Som allmän jämställdhetsivrare och träningsfrälst förlorar en hoppet mer och mer för varje stolsben som dras undan för kvinnlig byggning.

Att som kvinna efter åratals slit på gymmet komma 80 kilo tung och knallhård till en tävling, slåendes en dubbel biceps utan att för en sekund bry sig om att behaga gubbarna på läktaren eller i någon förbundsstyrelse avfärdas som ett fetischistiskt särintresse som på intet vis bör uppmuntras.

I Too big for the world får vi följa hur International Federation of Bodybuilding and fitness (IFBB) systematiskt plockar bort de största kvinnorna i kroppsbyggar-universum. I samma takt som en stor klass försvinner införs en mindre. Bikini Fitness har slagit igenom med dunder och brak och anmälningarna landar i överfulla inkorgar hs arrangörerna. I BIF bedöms “The total package” vilket innebär att hår, naglar, tuttar (OBS, då snackar vi inte pectoralis major) och allmän fuckability bedöms som lika viktigt som muskelmassa och definition. Okej det sista kriteriet står knappast i regelverket men en tyst överenskommelse kan vara nog så betydelsefull...

Många må vilja stå på scen i Bikini Fitness. Det utesluter inte att det också finns kvinnor som vill bygga sig stora som hus, annars skulle det inte finnas utrymme för alternativa tävlingar av eldsjälar som Wings of strength. Det finns och bevisligen även domare som premierar muskelmassa. Annars skulle inte heller de mindre klasserna alltid gå mot att de tävlande blir större och större tills man ånyo tvingas fylla på med en ny mindre kategori underifrån.

“Det där är inte ens snyggt”... Gäsp. Tro mig, ingen professionell bodybuilder, varken kvinna eller man gör det för att du vem du nu är ska tycka det är sexigt. De har för länge sedan passerat önskan om motsatta könets trånande, troligtvis har det aldrig varit deras drivkraft. Ingen blir bäst i världen för att hen vill få ragg på tinder. Inget konstigt med det, Charlotte Kalla stakar inte tre timmar i myrmark för att du ska tycka hon är läcker, det är egentligen exakt lika befängt att påstå en sådan sak, som att Irene Andersen skulle bli kroppsbyggare på elitnivå för att behaga.

Kvinnor är dock skolade in i märgen till att vilja tilltala den manliga blicken. Oftast inte medvetet, “jag rakar/sminkar/färgar för min egen skull” - anyone?

Kvinnorollens ok består därtill av ett ständigt närvarande hora/madonna-komplex som leder till att om du kör hela grejen med sillisar, löshår, spraytan och så vidare anses du vara lite för mycket, lite desperat. Fitnessindustrin har lyckligtvis kommit på den optimala lösningen på detta, kombinera det som anses vara “för mycket” med ett oklanderligt, asketiskt leverne. I give you - hypersexualiserad gymträning!

Att sälja skönhet med ord som feminism och empowerment är en av vår tids stora kassakor. En köpstark grupp - medelklassens kvinnor är mottagliga konsumenter för hudvård, kläder - och fitness.

Industrin och allsköns coacher med tveksam värdegrund skrattar hela vägen till banken på intäkterna från de som vill tävla - och de som vill se på.

De extremt subjektiva kriterierna i BF och BIF ger upphov till ny bekymmer gällande vad som är bra respektive dåligt. Alla bör kunna komma överens om vem som har mest muskelmassa och minst fett på en scen. Frågetecknen ökar i takt med att muskelmassan minskar, hur kan man enas om vem som är “bäst” i bikini? En gren där de tävlande knappt får flexa eller posera ordentligt.

Svar: det kan man inte. Kriterierna ändras från tävling till tävling och från land till land, vilket säger mer om rådande ideal på en specifik plats vid en specifik tidpunkt än om någon slags universell, objektiv sanning. Gemensamt för bikinitävlingar är att man efterfrågar en “byggd” fysik - men inte för mycket. Det ängsliga “inte för mycket” ekar i kroppsbyggningens korridorer medan kvinnliga bodybuilders står som frågetecken med två stora frågor som behöver svar.

1, Varför får kvinnor inte bli så stora som möjligt precis som männen?

2, Vart går gränsen?  

Vad som är kvinnligt är inte av naturen givet. De biologiska uttrycken vi brukar benämna “kvinna” är förstås ganska svåra att komma runt, men vad vi i en viss kulturell kontext väljer att kalla för kvinnligt beror på vissa överenskommelser om hur en kvinna förväntas se ut, känna, bete sig et cetera, samt våra upprepningar av detta.

För den som är född som biologisk kvinna finns sedan gammalt till exempel en uppfattning om att kvinnor bland annat är lugna, omhändertagande och familjeorienterade. Dessa egenskaper är fina och hedervärda och alla som har dem bör ta vara på dem. Att däremot hävda att en kvinna inte lämpar sig att vara ensamvarg eller ledartyp eller mest muskulös på hela jorden på grund av att hon är kvinna är en tankevurpa eftersom egenskaper skiljer mer mellan individer än mellan kön och även om vissa egenskaper tycks vara överrepresenterade hos kvinnor eller män betyder inte det att avvikelser är dåliga per se.

Om vi i tillägg till detta accepterar förekomsten av patriarkala strukturer, åtminstone till den grad att män har en historiskt betingad överordning i samhället vilken de önskar att bevara, är det ganska lätt att se varför:

1, Män ogillar tanken på att kvinnor ska ha ett fysiskt övertag och

2, Kvinnor hålls kvar i sitt befintliga underläge genom att tvingas in i en ytterst snäv form där bara lagom är bra nog.

Nu kanske ni tycker att det väl ändå är bättre med ett fitnessideal än ett gammalt uttjatat smalhetsideal? Jag misstänker att det vi ser är satan i en ny dress. Inom fitnessvärlden hörs förvisso prisande av kvinnor som lyfter skrot, fast samtidigt kan vi se att fysikerna som premieras är de som kan uppfattas som något bräckliga (getingmidja, omfångsrika rumpor och lår, lite bulliga axlar går möjligtvis för sig, men där går gränsen). Så vitt jag märkt så är det okej med muskler på en tjej - så länge hon inte blir större än en man. “Lite muskler - men inte för mycket” är de facto ett ännu mer ouppnåeligt ideal än 90-talets numera avskydda “var så smal som möjligt”. Hur ska du lyckas ha en ensiffrig fettprocent men samtidigt en saftig squat booty? Tips: välj rätt föräldrar eller rätt kirurg. I annat fall är det fysiskt omöjligt.

Kvinnans utrymme är fortfarande trångt, 1800-talskorsetten sitter fortfarande som berget runt våra bröstkorgar, och vi får ingen luft.

När kvinnan avancerar från från objekt till subjekt besvärar det män något djävulskt. Undrar om de är rädda för att kvinnan en dag ska se på dem så som de idag ser på kvinnan?

 

I en utopi tillåts alla att bli precis så stora som de vill och kan bli, både fysiskt och metaforiskt. Det gäller män, kvinnor och alla däremellan.

 

Lorena Sierra Gustavsson

Gästkrönikör och tangentbordsninja på Jag är inte coach men

Bild med tillstånd från www.toobigfortheworld.com /  Billdobbins.com (Copyright)

Share