Follow

Sjukt bra form

Sjukt hälsosam?

Så går ännu en dag i vårt ätstörda samhälle och kommer aldrig igen.

Just idag är jag inte alls stark. Just idag mår jag inte alls bra. Just idag och den här perioden av mitt liv hemsöks jag av en allt annat än kär gammal ovän som i medicinska termer benämns som ortorexi/anorexi.

Just idag har jag inte speciellt låg kroppsvikt (har en styrketränat en del genom åren brukar BMI bli högre än medelsvenssons, även om jag på intet vis är muskulös i fitnessmått mätt) men en fettprocent på ungefär hälften av vad som anses optimalt för ens hälsa. Att jag inser detta beror på

1, att jag är under pågående behandling där vi mäter det med bodpod vilket är en av de mer tillförlitliga mätinstrumenten och

2, att jag har två ögon att se med, i spegeln.

- Det ser inte ut som det ska. Jag ser inte ut som jag ska. Ansiktet är för insjunket och avlångt, blodådrorna är för framträdande och när jag tar på mig jeansshortsen jag inte kunde knäppa förra sommaren ramlar de nästan ner.

Vad jag ser är en sjuk människa. Vad jag känner är svaghet, hjärnspöken och drösvis med symptom - såväl fysiska som psykiska.

Likförbannat - precis i dagarna -  kommer det fram två män i 25-årsåldern på gymmet för att nyfiket fråga om jag tävlar (i bikini förmodar jag avses underförstått) för jag var ju enligt dem så jävla deffad och i så sjukt bra form.

Ursäkta?

Ja, jag fattar, det finns en tillstymmelse till magrutor, små visserligen, men allt syns ju när man bara är skinn och ben. Att jag gjorde knäböj kan ju också indikera någon sorts träningssatsning, but still.

Att vi inte skäms? Att vi inte åtminstone stannar upp och frågar oss exakt hur långt vi låtit fitnessindustrin plus instagram i en ohelig allians förskjuta vår bild av vad som kan betraktas som normalt, sunt och rimligt. För jösses flickor (och pojkar), vad vi ser nu är faktiskt ett sjukt och ohälsosamt ideal som prånglas ut och kallas för hälsa och fitness.

När jag var ung (för det var jag faktiskt en gång) var det trådsmala modeller som anklagades för att sprida ouppnåeliga ideal. Nu kan ALLA sprida ouppnåeliga ideal med hjälp av vinklar och filter. Det är så extremt lätt att glömma, speciellt för oss som tycker att vi är så jävla woke och medvetna. Tack Gud för kroppspositivism i dessa dagar, ni som sprider budskapet om att det finns andra kroppar där ute, oredigerade och levande. Ni är fucking hjältar.

lorry2.jpg

Insikten att jag lagt ut bilder som säkerligen kan upplevas som förhärligande av en sjuk kropp knockade mig häromdagen. Jag har aldrig ens tänkt i de banorna förut. Jag är ju inte sådan, jag ser ju normal ut, ordinär. Eller? Hade jag sett mig själv utifrån hade jag inte sett hälsa, jag hade bara sett varningsskyltar. Hoppas jag. Jag kan bara be för att min blick inte är lika förvriden som de vars kommentarer om min kropp hade. Risken är nämligen överhängande att vi alla i själva verket går runt med filterblicken på, troendes att synen av människan alltid kommer med filter och maximerad struktur.

Att den medicinska gränsen för anorektisk fettprocent för kvinnor går vid 18,5 och coacher med flera förespråkar att deras atleter lever sina off seasons på 14-16 bidrar också till normaliseringen i fitnessvärlden. Jag träffar hela tiden tränande tjejer som inte ens tävlar men som inte haft mens på flera år och tycker att det är helt i sin ordning i kombination med en diet som knappt räcker för att hålla stillasittande Berit, 61 på fötter samtidigt som de har en träningsmängd likt en elitidrottare.

Som ni ser så tycker jag att jag är så jävla medveten men ändå sitter jag här, med en diagnos som rör sig i farozonen mellan anorexi och ortorexi. Jag säger inte att idel detta kan utlösa en ätstörning. Idag har jag valt att inte beröra de fysiologiska orsakerna. Det här en en möjlig kulturell orsak. Den yttersta konsekvensen av dagens fitnessideal.

Här sitter jag. Och undrar vad fan som hände.

Lorena Sierra Gustavsson

Woke AFJag är inte coach men

Share