Follow

Jag är inte coach men

Extremt faktaresistent podcast om träning, kost och “hälsa”.

Ingen känner sig speciellt tuff när man sitter och bajsar. Det är ju faktiskt en ganska så utsatt position man befinner sig i. Många söker då trygghet och värme i mobilens underbara sagoland. En direkt konsekvens av detta blir att man sitter och tittar på highlights ur andra människors liv på sociala medier. Smickrande selfies, sandstränder, nyttiga pannkakor, platta magar, tajta rumpor - och här sitter du och luktar skit. 

De flesta som kör crossfit har instagram. Jag skulle gubbgissa att en sisådär 84% regelbundet slänger upp diverse fan-vad-jag-var-duktig-nu-bilder för att casha in lite likes efter ett pass/klass/whatever. Det händer att en och annan ärlig jävel lägger något genuint osmickrande inlägg på sig själv men i regel är det bara folks Greatest Hits som får synas. Ingen vill exponera en svaghet eftersom ingen gillar svaghet för då får man inte alls lika många pling-bzzt i fickan. Någons slentrianmässiga like har blivit en sorts känslovaluta för oss som vi samlar på. 

Detta gäller i allra högsta grad även våra kära superduperproffs även om de faktiskt tjänar riktiga pengar på det. De lägger aldrig upp en video på något de inte är jättejävlanöjda med eller något som inte är en del i någon sorts övergripande marknadsföringsstrategi. De lägger aldrig något pinsamt eller töntigt, inte ens något som är lite sisådär. Till och med deras avböner när det gått åt helvete är rätt coola. Det är alltid top notch eftersom de vet att de blir hårt granskade av sina motståndare, sponsorer och fans. Antalet likes genererar pengar och det gäller att hålla järnet varmt och smida utav helvete eftersom det bara krävs lite svaj i en knäböj för att karriären ska ta slut.

problem1.jpg

So far so good kanske men det är här det börjar bli dumt på riktigt. När en ordinär sopa blir bombarderad av sinnessjuka EMOMs, sviktande skivstänger och svettiga leenden så uppstår en känsla av att det extraordinära bara är någon sorts jävla knappt godkänt. Vad spelar ett personbästa på 100 kilo i mark för roll när alla andra drar det dubbla hela tiden? Vad är mitt värde om det jag är stolt över bara är en fis i rymden jämfört med allt annat jag ser. Vi jämför oss själva när vi är som sämst med det folk skyltar med när det går som bäst.  

När vi väl sitter där och tycker att vi är helt jävla värdelösa så är vi extra mottagliga för all skit de vill pusha på oss. Varenda inlägg är hashtaggat med proteingodis, gymkedjor, skomärken eller något annat ABSOLUT ESSENTIELLT för din utveckling. De generiska träningsprogrammen är nog fan giftigaste. Testa mitt nya program så blir du lika bra som jag!” - länk i bio - endast 99 dollarpesos/mån - garanterade resultat - SES PÅ REGIONALS

Alla program och dieter fungerar (antagligen) men ingen jävel orkar följa dem i mer än någon månad innan de blir distraherade av något nytt och fräscht. Ingen har tålamod att lägga ÅRATAL på att bygga upp en solid bas med tråkiga gummiband och bollar. Alla vill gå rätt på tunga power cleans och entimmeschippers. “Katrin gör ju det, så varför kan kan inte jag?”

- Katrin gled inte in på en Crossfitbox i samma skick som du. Innan hon ens började med Crossfit hade hon lagt mer timmar på träning än vad de flesta lägger under en livstid. Det är skillnaden. Dessutom är det hennes jobb nu och hon jobbar heltid. Försök inte ens om du inte har samma förutsättningar. 

problem3.jpg

Vem har inte funderat på att köra en crossfitprogrammering kombinerat med ett styrkeprogram samtidigt?Jag kan köra lite innan passet.” Gärna på kaloriunderskott eftersom det snart är sommar. Släng in lite syraintervaller efteråt eftersom det snart är Open och du kommer damma in i väggen och/eller skada dig snabbare än Castro kan säga Batman. Alla hetsar för att komma ikapp alla andra som verkar ligga så sjukt långt före. Det känns som att alla andra utvecklas så mycket fortare. -Vad gör de som jag inte gör? -Hur kan jag bli bättre? Ändra, ändra, ändra. Mer, mer, mer. 

Utan sociala medier hade crossfit inte exploderat som det gjort. Crossfit Games hade bara varit en dammig grillfest för ett gäng träningsextremister. Tjejer hade fortfarande inte fått ha muskler, Reebok hade kursat för länge sedan och fitness hade varit något man bara ägnade sig åt i högklackat.

Men i längden är Instagram bara en dålig kompis som viskar i ditt öra att du inte duger. Jag tror den bakomliggande orsaken till många av problemen som crossfit dras med i grunden beror på sociala medier. Vi drivs att träna för hårt, för ofta och vi stressas in i avancerade övningar som vi inte är förberedda för. Då kommer skador och problem. Vi måste lära oss att eliten inte spelar med samma förutsättningar som någon med heltidsjobb och socialt strul av normalgraden. 

Släpp den jävla telefonen och njut av att röra på dig och att lyfta tungt. Det är inte alla som har den förmånen.

John Annerud

Rymdblomma 1Jag är inte coach men

Vad är nyttig mat? Den frågan måste besvaras med motfrågan “för vem då?” om den ska ha minsta bäring. Inte ens om du får veta allt om en persons livssituation och hälsa är det säkert att du prickar bulls-eye i frågan om vilken kost som bäst lämpar sig för denne. Några generella riktlinjer finns det förstås. Äta råvaror i större utsträckning än färdigmat, inte dricka för mycket alkohol, att variera för att säkra intaget av mikronutrienter.

So far, so good.

Här någonstans trodde jag att det skulle gå för sig att äta lax, pressad potatis och gröna grönsaker som en måltid och vara nöjd med det. Eller havregrynsgröt med bär och ägg till det. Eller för all del en saftig burgare, det är faktiskt ingen hemsk måltid ur näringssynpunkt, och förresten spelar det ingen roll för allt måste inte vara nyttigt.  

Vad jag inte riktigt förstått, men som jag fått berättat för mig av instagram är detta: Du skall ingen annan kost hava jämte den snobbiga. Din mat är aldrig så nyttig som när den är vacker och innehåller en miljon obegripliga ingredienser. Ett typiskt konto som marknadsför sig själv under hashtaggarna #cleaneating #healthyfood #balance och så vidare lär mig att för att en maträtt ska duga att äta måste den innehålla minst tjugo ingredienser varav du kände till max tre sedan innan, det ska vara små portioner, lagom för en femåring, upplagt på en vacker bricka och toppad med en blomma från trädgården. När det vankas godsaker ska vi inte ens prata om alla kokossocker, bönmixar och antioxidantpulver som måste tillsättas för att få något som påminner om - men som absolut inte kan - ersätta en kladdkaka.

För det här är också en del av min irritation, allt de där cleaneating-människorna gör skvallrar ju om en illa dold längtan efter den äkta varan. Inget fel i det, sötsug är helt okej. Jag själv vill ha chokladpudding varje dag men det vore inte bra för mig att äta vanlig varje dag, så jag köper proteinpuddingar. Skillnaden? Det tar mig tio sekunder att betala en sådan. Jag behöver inte dedikera en eftermiddag till att få ihop eländet.

acai2.jpg

VEM GÖR SÅNT HÄR?! Lite fördomsfullt skulle jag säga att det är kvinnor 15-45 i övre medelklassen med ganska mycket extra tid, kanske på grund av mammaledighet eller skola, vad vet jag. De har resurser att lägga på ett vackert stilleben i motljus om dagen och ett kaloriunderskott som en soldat på fältvecka, tur att man kan döva hungern med likes.

Är jag avundsjuk? Lite kanske, men mest redigt förbannad på alla dessa influencers med tusentals följare som är beredda att göra vad som helst för att efterlikna sina idolers “lifestyle” utan respekt för att deras följare kanske är utbrända, ensamstående, fattiga eller bara HAR ETT LIV utanför insta.

Nästan lika förbannad är jag på de närmast religiösa konnotationer som finnes i taggandet av #raw och #vegan som                antyder att en ortodox kostföring är rätt och rimligt vilket skapar matångest hos flertalet och river upp gamla ätstörda sår för andra.

Det tar liksom inte slut med saker att reta sig på.

Restriktiv kost som redan är en kvinnofälla av stora mått blir en ännu större grej i mångas liv när det inte bara ska vara nyttigt och energisnålt utan även sagolikt vackert. Känn pressen. Den här skiten är giftigare än regelrätt reklam, de säljer drömmen som inget företag.

Jag kokar av tanken på att vi som har begränsad ekonomi undermedvetet förleds in i tankebanorna som säger att spejsiga morotsfröknäcken är svaret på vad vi ska äta till mellanmål när livet handlar om så mycket mer än att stå och krångla i köket. Framför allt blir jag förbannad på att det här är lurendrejeri på högsta nivå från producenterna, de vill att du ska tro att deras överprisade produkter är vägen till hälsa, de saluför sig visserligen genom ett medium, alltså din favorit-infuencer, men låt mig berätta en hemlighet - de vill inte ditt bästa.

Get with the times kanske ni tycker men min aversion har så lite att göra med att det är nymodigheter och så mycket om att man gör hälsosam mat till en vetenskap och inte bara det, en vetenskap för de rika som har råd att köpa lucumapulver från shamanernas dal och äkta alkemistsalt från edens fucking lustgård. Är du inte rik, allokera då resurser från något annat. Det viktiga är att det ser bra ut på instagram. JAG BLIR SÅ SNE!

Den trendiga sagolandskosten får mig att betrakta byggarnas sammanbitna micrande av torsk och sparris med en större ödmjukhet än tidigare. För där finns inget gnäll, inget gulligull, de bara kör. Håll för näsan och svälj. Strävan efter kosmetisk perfektion i kosten får mig att längta efter hederligt billig hälsosam mat. Det billigaste du kan äta är i regel det nyttigaste. Tänk rotfrukter, potatis, havregryn, ägg, mejerier you name it. Varför sluta där? För varje bild jag ser på en smoothiebowl drar jag i mig en laddning aspartam och konserveringsmedel på pin kiv. I min revolution serveras endast mat utan frön. Varför ska det vara frön i allt enligt hälsomänniskor? Vi är för helvete inga fåglar.

All denna kosthysteri mig att längta efter enkelhet, osnobbig matglädje och mammas mat. 

Lorena Sierra Gustavsson

KostideologJag är inte coach men

Avsnitt numero femtio!

Två utmattade och övertrötta sopor diskuterar nyårsresumébullshit, nybörjare på boxen och annat svammel. Vi glömde av en massa skit men det blev rätt bra ändå.

 

 

00:0000:00

Med en befolkning på strax över 330 000 borde inte islänningarna ens synts till på något CrossFit Games men ändå har ylletröjorna lyckats knipa åt sig nio podiumplaceringar sedan tävlingarna började 2007. Faktum är att det bara är ett år som de inte haft en kvinna på prispallen sedan 2010. Med tanke på att USA, där flest crossfitutövare finns, har en befolkning på över 320 000 000 är det helt sinnessjukt. Amerikanerna är tusen gånger fler.

Sverige har med sin till synes snarlika kulturella och genetiska bakgrund som Island lyckats med precis diddily-squat på den individuella sidan trots en befolkning på tio miljoner.

Det är inte bara i Crossfit de utmärker sig. Ingen har väl missat de oproportionerliga framgångarna i fotboll, handboll, friidrott och strongman. Hur kommer det sig att ett land med en total befolkning ungefär lika stor som antalet innevånare i Malmö kan lyckas med detta?

Vi börjar med vädret. Island ligger mitt i Atlanten mellan Skandinavien och Kanada. Det är ungefär lika stort som södra Sverige. Det är mest bebott i de södra delarna där klimatet är blött, blåsigt och kallt - men inte jättekallt. Det är sällan flera minusgrader på vintern och det är ännu mer sällan över 20 på sommaren. Temperaturen ligger oftast någonstans mellan 10 och 20 grader plus större delen av året. Att vara utomhus en genomsnittlig dag känns alltså ungefär som att stå i en biltvätt och mysa.

Någon som känner för att ta en promenad?

isl2.jpg

På vintern är de få timmar som solen knappt orkar över horisonten knappt märkbara, det känns som att det är mörkt hela tiden. Sverige är inte direkt något paradis vid den här tiden på året men det går att vara ute iallafall. Det är antingen ljust åtminstone sex timmar om dagen i söder eller så är det kallt och vindstilla i norr. På Island är det annorlunda, tänk på klimatet på södra Island som att ha västkustens höststormar dagligen med Norrlands ljusförhållanden. Att träna ute är alltså knappast lockande så alla upptänkliga inomhusidrotter och sporter är i princip det enda som gäller, och det innebär inte sällan att lyfta saker.

Bara på grund av ovanstående är förutsättningarna för att forma ett härdat folk goda och då har vi inte ens nämnt isoleringen, vulkanutbrotten och jordbävningarna. Detta har gjort islänningarna till ett gäng envisa och härdade jävlar som inte ger sig i första taget.

När jag flög till Island för att fira jul hamnade jag bredvid en isländsk läkare som hade en annan intressant synpunkt, han trodde det hängde mycket på att 60% av islänningarna har keltiska gener. Kelterna togs ofta som trälar av vikingarna. De fick knappast leva några lyxliv. Fysisk styrka och motståndskraft var nödvändigt för att dessa trälar skulle få föra sina gener vidare. När slaveriet upphörde blandade befolkningsgrupperna sig med varandra och så bara råkade det bli någon slags power-combo mellan vikingar och kelter. Wopsie.

Det är självklart ett i grunden aktivt folk. Något annat vore totalt osannolikt med tanke på deras prestationer. Man premierar att ta sig ut i naturen för att jaga och fiska eller ta långa promenader när vädret tillåter. Främst sommartid alltså. Det fanns en tradition att skicka iväg sina ungar till en bondgård eller motsvarande under sommarmånaderna för att A, slippa behöva bry sig om vad ungarna håller på med när de inte var i skolan under lovet och B, lära dem att arbeta för sig. Det kan knappast vara negativt för deras fysiska utveckling. I motsvarande situation i Sverige satt ungjävlarna och pöste med blandsaft och tv-spel.

isl43.jpg

Det är på den kvinnliga sidan som Island är mest dominant i CrossFit och det tror jag beror på att Island är mer jämställt än större delen av den övriga världen. Det är inte på något sätt perfekt men bara tillräckligt mycket bättre för att tjejer faktiskt fick röra skivstänger, göra gymnastik i räcke och annat som skulle kunna ge dem lite muskler på överkroppen. I övriga världen existerande inte detta innan CrossFit kom farande. En kvinna kunde möjligen, möjligen ha lite muskler på benen men inte för mycket. Resten av kroppen skulle vara så tunn som möjligt. Detta innebar givetvis ett enormt försprång när sporten började spridas. Ett försprång som de har bibehållit.

Kosten på Island är minst sagt proteinrik. Man kan se traditionell isländsk husmanskost som en desperat variant av den svenska. Barnen äter torkad fisk doppad i smör som godis. Det är nära på 100% protein i fisken. Man äter precis hela djuren som man slaktar eller jagar. Inget går till spillo. Man äter traditionsenligt vindtorkad fisk, rutten haj och fårinälvor för att det vore efterblivet att slänga bort något som fortfarande är ätbart. Innan Jul så äter man traditionsenligt en rätt som kallas Skata på Island. De modiga ibland er får gärna åka till Island och prova detta. Det är rocka (typ en haj fast fulare) lagrad/fermenterad/jäst i ammoniak/urin som äts med potatis, rotfrukter och lammspäck. Lukten förföljer en i dagar och ångesten i månader.

Vi har alltså ett envist folk som lever på en vindpinad ö mitt i atlanten, delvis isolerat och bortglömt från omvärlden under flera hundra år. De bestod från början av en kryddig mix av kelter och vikingar vars kvinnor faktiskt har fått lyfta saker. Det växer ingenting på ön så det enda som går att äta är fisk och kött. Det är becksvart under en stor del av året och vädret är kroniskt ogästvänligt. Med jämna mellanrum exploderar någon vulkan och begraver hela stället i aska. Släng in lite jordbävningar och störtfloder för att skoja till det och voilà!

Är det någon som fortfarande är förvånad?

John Annerud

Rymdblomma 1Jag är inte coach men

- Oh no, you didn’t!

Det finns två riktigt dumma saker man kan göra på internet. Det ena är att påstå att Volbeat är band för obildade sopor, det andra är att jämföra Crossfit och Strongman. Inte för att någon Crossfitare skulle bli speciellt irriterad över att bli jämförd med vad de oftast tycker är ett gäng tjockisar som blir andfådda av att ta rulltrappan. Nej, de som blir förbannade är de starka männen eftersom de kollektivt hatar Crossfit. Varför har jag redan gått igenom någon annanstans. Crossfit och Strongman är de styrkesporterna som är mest lika varandra. Tyngdlyftning har sin alkoholiserade kusin styrkelyft, Strongman har sin utvecklingstörda lillebror Crossfit. Sorry, men så är det. Det är lätt att få för sig att Strongman är rätt likt styrkelyftning men så är det inte. Båda kör visserligen marklyft men det är långt ifrån legio att Strongman kör med godkända viktplattor, stänger och så vidare. De brukar skoja till det med kortare lyfthöjd, jobbigare stång eller att gå för maxreps. Det är inte ens i närheten av lika uppstyrt med regler och reglemente, tvärtom är det snarare lika kaotiskt som på en Crossfittävling. Skiten ska upp, det är allt. Det är bara i Crossfit och Strongman det är så okomplicerat.

Ingen jävel som läst mitt svammel blir speciellt överraskad av att jag tycker att Crossfit är den roligaste träningsformen. Strongman kommer på en stark andraplats och den enda anledningen att den gör det är att jag verkligen inte är stark någonstans. Det är förbannat roligt att lyfta säckar, ok, stockar, bilar, stenar och öltunnor. Variationen är det som gör det för mig. Jag skulle dö tråkdöden om jag var tvungen att ägna mig åt bara tre lyft dag ut och dag in, kompletteringsövningar till trots. Jag får alltid Crossfitvibes när jag tränar Strongman och det är inte så jävla konstigt. De är väldigt lika, men hur lika egentligen? Vad har de gemensamt?

Först och främst, man kör alldeles för hårt i båda, speciellt i tävlingssammanhang. Ni som har sett både Crossfit och Strongmantävlingar vet att man alltid får ett gäng cringe-moments när någon ger sig på något de fan inte ens borde vara i närheten av. Inget för sjukgymnaster. Visst, det är tävling men samma sak händer när man tränar. Man hetsar varandra att köra hårdare, tyngre och längre. Det är den överlägset största gemensamma nämnaren och det är asgött. Jag älskar sån skit. Allting är som roligast precis innan det går åt helvete.

Man kan argumentera ihjäl sig om att det minsann går att träna Strongman och Crossfit utan att skada sig. Det är ju bara funktionella övningar. Well, jag vet inte hur ofta jag skulle få nytta av att kasta öltunnor 5-6 meter upp i luften eller släpa en lastbil i rep men det är klart. Nån dag behöver jag kanske sno och släpa iväg en långtradare fullastad med bira för att sedan slänga lasten över Kumlas yttre mur men det är inget jag känner ett starkt behov av att förbereda mig för. Farmers walk med ett sexpack julmust i varje finger är väl den mest realistiska applikationen av Strongman för medelsvensken.

Crossfit är förstås inte mycket bättre. Om jag hamnar i en situation i verkliga livet där jag verkligen måste häva mig upp i ett räcke eller vifta med 60 kilo upp och ner i några minuter kommer jag dö. Oavsett vad det gäller. Jag skulle dock sätta pengarna på att lite bättre flås och gymnastikfärdigheter underlättar när man med hast bör befinna sig annorstädes.

I båda sporterna gör vi i vilket fall som helst dumma saker för tungt, för ofta och för snabbt.

Det andra är flummeriet med att lyfta konstiga och oväntade saker. Det är alla upptänkliga varianter av marklyft, man lyfter atlasstenar och springer med säckar. Distanser och vikter är från fall till fall och ingen jävel kan vara säker på vad som kommer. Vad jag vill se i Strongman är fan pullups. Jävlar vad roligt det hade varit. Då snackar vi fan styrka. 

 strongman4.jpg

Det tredje är gemenskapen. En Strongmanklubb är lika tajt som en Crossfitbox av motsvarande storlek. I Strongman känner de flesta varandra, precis som i början av Crossfit i Sverige. Det blir en stark vi-mot-dem känsla när övriga samhället betraktar ens passion som udda.

Skillnaderna då? Det är inte så jävla uppenbart som man kan tro. Visst, vikterna är förbannat mycket tyngre i Strongman. Om vi pratar bäst-i-sverige-nivå, alltså SM i år, så lyfte de 360 till 390 kg i marklyft 1RM och reppade loss rejält med 150 kg i safe-lift, (typ pushpress med två vingliga jävla soptunnor hängandes i stången). En vikt som kan jämföras med 200+ kg om det vore en vanlig skivstång med vanliga vikter. Jämför detta med det tyngsta jag sett i en Crossfittävling, herrarnas 200 kg x2 i marklyft i Dubai Fitness Challenge så borde skillnaden vara klar. Men Strongman är fan flåsigare än vad man kan tro. Att springa iväg med några hundra kilo i farmers walk är inget man gör med vilopuls direkt. Faktum är att de flesta av Strongmaneventen jag har sett är antingen for reps eller på tid. Det är rätt sällan de bara ska grisa upp en tung vikt. Det tränas förvånansvärt lite cardio i Strongman får jag säga med tanke på grenarna.

Sen har vi det fula trollet steroider som förstör den goda stämningen när man pratar om sånt här. Det är en stor fet rosa elefant i all Strongmanrapportering, ingen vågar andas om det. Testas atleterna? Jag har aldrig hört talas om det men jag kan ha fel. Behöver man ens testa dem? De flesta är rörande överens om att på dopingfronten är Strongman ungefär lika rent som en gratistoalett i Stockholms innerstad. Hur det än är med det så är huvudsaken att alla tävlar på lika villkor, ens långsiktiga hälsa kommer inte i första hand om man på allvar satsar på Strongman. Finns det doping i Crossfit? Ja. Är det vanligt? Oklart. När bronsmedaljören i årets games åkte dit stod det klart för de flesta att det här nog är mer utbrett än vad som tidigare trots men det är förbjudet. Både i reglerna och i praktiken.  

Det är jämnare mellan könen vad gäller utövare i Crossfit än i Strongman/Strongwoman. I många boxar är det fler kvinnliga medlemmar än manliga. I Strongman har Strongwoman precis börjat komma igång. Jag har inga siffror på antalet men gissningsvis är det väldigt få jämfört med männen fortfarande. SM i Strongwoman har en lägre status och äger rum på annan plats med andra grenar än Strongman. I Crossfit är det alltid 100% jämnställt på den fronten. Samma pengar, samma grenar, samma exponering, inget snack. Där ligger Strongman rejält efter. 

 strongman5.jpg

Crossfittjejer får mycket skit för att de ser “manliga ut” av obildade sopor men det är inget emot vad Strongwomen får. Här gäller det att bli stor, stark och kraftig. Inget som följer rådande ideal direkt. Det är ganska uppenbart att man inte bara behöver vara fysiskt stark för att på allvar satsa på Strongwoman.

Här kommer vi till den sista stora skillnaden. Maten. En Crossfitatlet ska helst inte släpa runt på för mycket fett om denne vill komma någonvart tävlingsmässigt. För en Strongman är det bara bra. Konstant kaloriöverskott innebär att man inte torskar några gains överhuvudtaget plus att en stor kroppsmassa aldrig är fel om man ska förflytta tunga objekt. I Crossfitkretsar pratas det fortfarande nervöst om zone, paleo och macrooptimering, i Strongman blir man nervös när man inte ätit på en kvart. En enorm skillnad. Crossfitare har gärna så lite kläder på sig som möjligt, tröjan ryker helst innan passet ens börjat. Om en Strongman kör bar överkropp är det för att hen blir förbannad och river sönder tröjan efter avklarad gren eller om det skall idkas .. eh striptease?

John Annerud

Rymdblomma 1 Jag är inte coach men

Fyrtionionionionionde avsnittet!

Marcs bekänner en viss genetiskt betingad svaghet för en vidrig smakkombination. John förlöjligar. Vi spyr galla på och hyllar sedan Dubai Fitness Challenge som ägde rum i helgen. Därefter plaskar vi runt på djupt vatten när vi gissar vilt kring dagens ämne som är idrott & hälsa i skolan. Även kallat gympa. Även kallat tråkigt. Lyssna!

00:0000:00

Någonstans mellan repetition sju och åtta i ett set burpees vill jag gärna bli distraherad. Repetition ett till tre är i regel ganska kul. På vägen upp i fyran konstaterar jag att det nog går lite för fort. Jag slår oftast i golvet lite för hårt i femman och tappar luften. Under sexan kommer det första lilla kvävda stönet men det är under repetition sju som förhandlingen börjar.

Behöver jag göra det här? Känner jag mig inte lite krasslig? Kanske ska ta det lugnt? Gör inte knäet lite ont? Det är ingen tävling! Det var en lång dag på jobbet. Jag borde inte ätit så mycket till lunch. Sov jag inte lite dåligt? Ingen märker om jag skippar en rep..

burpee1.jpg

Lite distraktion tack. Det är klart att om någon vrålar KÅMIJENUU en halv decimeter från mitt öra så försvinner den där vekheten tillfälligt men så fort coachen har gått vidare till nästa offer börjar det om. Det här är inte bra. Att kunna blocka ut vett och sans är en central komponent i crossfit. Denial is your friend. 

Men så länge det är bra musik kan jag ta mig igenom det mesta. En grisig wod kräver lika grisig musik. En malande monoton trance till en chipper. Hetsig rock till Fran. Tunga beats till DT. Ni fattar. Skulle coachen göra bort sig och välja fel soundtrack till ditt självskadebeteende så blir det ingen bra dag på boxen, helt klart. Är dessutom ljudet skit och för lågt så spelar det ingen roll om hen lyckats välja rätt låt. Dessutom, vem fan vill köra Fran och höra nån jänkare deklarera att han minsann dansar med någon i rött? Det måste vara lite jävla drag eller vad du nu vill kalla det. Inget under 180 bpm (musiksnobberispråk för svinsnabbt tempo) i en ångestladdad 21-15-9.

Ingen vill höra de andras fisar, rapar och halvkvävda stön. Ingen låter tuff längst ner i en burpee. Det ska vara så högt så att man inte kan tänka. Det finns nog ingen övre gräns för volymen. Ja, det kan bli jobbigt för den stackars, stackars, stackars lilla coachen som måste vråla stämbanden ur led men det skiter jag i. Det ska vara så högt så att jag hamnar i min egen bubbla och omgivningen försvinner, annars fattar jag ju vad jag håller på med. Ingen ska få skrämselhicka av att någon dumpar en skivstång eller yttrar sig primalt. Det ska vara kaos under en WOD. Det ska vara krig. 

coachmusik.jpg

Och byt playlist ibland för helvete! Till slut hör man inte låtarna längre. Det blir bara brus. Jag vet att ni coacher egentligen bara vill programmera roliga wodar och tvätta magnesium men tyvärr, lite kreativa får ni allt vara. Och tänk inte ens tanken att outsourca låtfixandet till medlemmarna. Då blir det totalt kaos. Tips, behandla musiken under träningen precis som sexlivet. Samma tid, samma kanal, samma program leder inte till några jävla sensationer direkt. Oväsen, överraskningar och tinnitus är i regel bra tecken.

Ljudanläggningen är lika viktig som övrig träningsutrustning. Snåla inte på den, det straffar sig. Om man tror att lillsyrrans gamla stereo duger för att överrösta skramlet av tio samfällt dumpade skivstänger är man sjukligt optimistisk, fast det är väl å andra sidan de flesta som startar en crossfitbox. Sen finns det band som är så jävla dåliga att man får öroncancer bara av att höra någon nynna på en låt som är lik en av deras, typ Volbeat. Detta band är förbjudet. Om målgruppen är volvoälskare med tvåsiffrig inavelsgrad så hör det inte hemma i en träningsanläggning med tänkande människor. Släng på det på förfesten innan ni åker i något bakhjulsdrivet till dansbanan istället. 

 

John Annerud

Bandhitler på Jag är inte coach men

Fyrtioåttonde avsnittet! Vi besöker Crossfit Göta och käftar med männen bakom Built by Lino! Vi har kört deras vidriga jävla workouts sedan de startade och ville inte missa chansen att få reda på vad tanken bakom hela projektet var, vad som skiljer det från vanlig crossfit, hur det började, vilka de är och så vidare! Goa gubbar, in och lyssna! 

00:0000:00

Crossfit hyllas till höger och vänster för att det inte handlar om utseende och att det bara handlar om prestation. Visst, en crossfitbox ser inte ut som ett halvdassigt spa med parkettgolv, palmer och spotlights ovanför den överdimensionerade spegelväggen. Det är snarare en bedrägligt nonchalant stil med sprucken puts, magnesiumfläckar och slitna bumpervikter. Vill du se hur du lyfter får du rigga upp mobilen, för några speglar hittar du inte här.  

Därför är det lätt att tro att frånvaron av uppenbar ytlighet inom CrossFit också stämmer på djupet men där finns det något annat. En allmänt bohemisk planlösning och avsaknaden av speglar har inte gjort att fåfängan är ersatt av motsatsen utan snarare har en annan slags ytlighet gjort sitt intåg.

- Okej, boxarna huserar inte speciellt många i det läger som sportar de grövsta sexualiseringarna av sin egen person men det finns andra sätt att visa sina utvändiga status än att puta med röven framför spegeln när det är selfiedags.

Den som lyfter tyngst och gör snyggast muscle-ups får visserligen hög status by default men inte sällan går det att nå hyfsat långt i den sociala hierarkin med ett vackert yttre och en bländande personlighet - precis som överallt annars. Tjejerna tränar i små booty shorts och BH, killarna utan tröja och NEJ, så jävla varmt är det inte i en gammal industrilokal i februari. Vi tar av oss de dagar då vi känner oss sjukt heta, atletiska och snygga. Det känns bra!

utseende1.jpgBild: Patric Persson

Det är inget fel i sig. Vi är hårdkodade att uppskatta vissa utseendemässiga drag varav många är just de atletiska. Vi eller vår avkomma fick leva längre på stenåldern om vi idkade otukt med den starkaste, a.k.a den med störst traps. Inga konstigheter. Att påstå att utsidan är oviktig idag bara för att vi är självmedvetna och tänker fina tankar som att utseendet inte är det viktiga är självbedrägeri. Med det inte sagt att det varken är bra eller dåligt att utsidan är så viktig för oss, man måste bara vara medveten om varför den är det och att det spelar roll hur upplyst och medveten miljön man vistas i är.

En box är ingen fredad zon från samhällets spelregler. De snygga syns och gillar att synas, vi andra får sitta i baksätet. Visst händer det att någon som inte är idealsnygg dressar av under en svettfest, men vi som gör det har normkroppar. Vi kan säga det eftersom vi till viss del sticker ut med diverse små skavanker but here’s the thing: Vi tillhör normen ändå. Nej, vi representerar måhända inte idealet men skilj på ideal och norm. Vi som uppfyller normen behöver inte vara perfekta men vi passerar gränsen för att inte behöva be om ursäkt till diverse haters. Så, crossfitens baröver-kostym är en statusmarkör och du äger bara tillträde om du är ett fysmonster prestationsmässigt, eller råkar vara normsnygg. Punkt.

Missförstå mig rätt, jag är helt för att träna i solid-tisha* men utseendedemokratin infaller först när alla, på riktigt ALLA, kan göra det med samma självsäkerhet. Jag vill inte att någon ska haja till av daller även om till och med jag gör det själv fortfarande. Min dröm som kroppspositiv är att jag en dag inte ens noterar det, men vägen dit är inte att ignorera att rådande ideal fortfarande lägger den utseendemässiga ribban jävligt högt.

utseende2.jpg

Bild: Patric Persson

En box är i alla mått mätt en plats jag hellre ska kunna ta med barnen till vad beträffar sociala koder och vilka beteenden som uppmuntras än ett vanligt gym fullt av speglar och ångest. Men att påstå att utseendehets inte förekommer är lögn. Den som tror det har aldrig hört diskussionerna i boxens omklädningsrum, åtminstone inte damernas.

- Vilket är toppen! Bättre att vi faktiskt har de där samtalen mellan duschen och hårtorken där vi pratar om våra utseendenojor och komplex på ett konstruktivt sätt än att tro att utopin redan är här och därför begraver huvudet i sanden. Vi ska vara stolta över att ha kommit längre än random fitnessgym på utseendefronten men vi är inte framme än.

Hur ska man tänka? Hur ska man bete sig? Det är inte svårt.

Fyra träningstips för en mindre utseendefixerad vardag:

  • Kommentera inte andras och din egen kropp i tid och otid.
  • Se inte ner på andras approach till utseende, vi har alla våra skäl.
  • Uppmuntra en go’ personlighet framför allt, ge komplimanger för någons härliga skratt, smarta punchlines, höga ambitionsnivå et cetera.
  • Träna så hårt du vill och kan, ät när du är hungrig, sov när du är trött.  

Var rädda om varandra snyggingar!

*köttkostymen (reds. anm)

 

Lorena Sierra Gustavsson

John Annerud

PK-kontrollanterJag är inte coach men

 

***** ALSO

Vi älskar crossfit. Vi kommer fortsätta med crossfit. Men man måste kunna säga vad som är fel med det. Precis som i alla relationer.

Puss och hej! /IC

 

Det var fan på tiden. Den europeiska regionalstävlingen har delats i två. Om det leder till att vi får fler svenskar till games får vi se men det ökar chansen en hel del tycker jag. Senast torskade som de flesta vet vår stolta fanbärare unge herr Högberg på det berömda håret och kvalificerade sig inte. Smärtan. Hoppet tändes direkt i mitt och många andras hjärtan när jag fick reda på att både Jason Smith och Lukas Esslinger numera blir förpassade till en annan region. Nu är Lukas motstånd, om man ska gå på förra årets leaderboard, betydligt beskedligare. De tuffaste motståndarna är en småtrasig Jonne Koski och Björgvin Karl Gudmundsson, annars finns det inte speciellt mycket kända namn. En viss liten dansk tjuv finns ju så klart kvar men inte en chans att Lukas släpper förbi den jäveln igen. Det kommer ju alltid någon ny ungjävel men det finns plats för det. Lukas är i teorin trea om eventen är snarlika och alla är ungefär i samma skick som förra året.

Viktor Långsved har en betydligt större chans i år. Han har harvat precis under gränsen ganska länge nu och det vore extremt roligt om han kom vidare. Har vi en jävla tur får vi se kungen av träningsgodis på plats också men det vore verkligen att stretcha det. Sverige kapar inte tre av fem kvalplatser såvida inte BKG halkar på någon glaciär och Koski går vilse i bastun.

På damsidan blir det fan kalabalik. Hälften+ av isländskorna har sedan tidigare flyttat till lättare regioner pga lättare. Nu finns det en chans att de börjar snegla hemåt när välavlönade lyxPT’s från Dubai inte får leka på samma regionals som dem. Om de inte gör det utan stannar i någon av de numera lite större, tajtare regionerna i Amerkat så har våra svenskor definitivt en chans. Jag sätter en imaginär slant på att Camilla Salomonsson krigar till sig en plats, enbart baserat på vad jag såg förra året. Amanda Frändén borde också lösa det om hon är kry. Mikaela Norrman kanske, men då måste hon ha tur med eventen. Jag vet inte om Helena Falk kör individual men jag hoppas det. Hon kör nog en Briggs och skiter i Masters ett år till. Frågan är hur Sara Armanius ska göra. Hon bevisade i förra årets Open att hon är på riktigt och har en jävligt stor chans att kapa en individuell gamesplacering om hon väljer att köra individuellt i år. Något säger mig att hon kommer köra på det. Very spännande.

regionals1.jpg

Speaking of team, nu jävlar. De skär ner antalet lagmedlemmar från sex till fyra. Det var verkligen på tiden. När tio lag med sex pers i varje springer runt på planen blir det kaos nästan vad de än gör och det är svårt att hålla reda på vad som pågår. I invitationals var lagen fyra och det såg alltid förbannat mycket bättre ut. Det här kommer göra lagen tajtare och bättre, vi kommer säkerligen få se mer topptoppitoppade lag när de individuella prestationerna får större inverkan. Teamtävlingen har för en gångs skull blivit riktigt intressant och jag kanske rentav orkar följa den det här året.

- JAAAA, jag vet våra lag har varit jätteduktiga, heja sverige osv men för fan, hur många av eventen de senaste åren har varit riktigt kul att kolla på? Jag vet ett par men ni får gärna tipsa. IT IS NOT A FUNNY att se 40 pers plaska runt i vattnet runt en pir med nån jävla gummibåt/bår i en timme. Marklyftstävlingen var kul. Jävligt kul till och med. Och lite läskig. Annars har det inte funnits mycket som har varit klockrent enligt mig. Invitationals har alltid spöat team på games rent eventmässigt. En annan aspekt är att jag tror att Sveriges framgångar har varit länkat till det stora lagformatet. Vi är bra på att göra saker tillsammans. När teamen blir mindre och kräver mer individuell skicklighet finns det en chans att det är till vår kollektiva stolthets nackdel.

Tillbaka till Regionals. De lägger till ett event och förlänger tävlingen något. Detta är bra enligt mig eftersom det jämnar ut fältet ytterligare. En bomb i ett event är fortfarande inte bra men det har något mindre katastrofala följder nu. Regionals blir lite mer som ett mini-games vilket är precis vad det borde vara. Nu blir det verkligen en kamp om vem som är bäst i Europa. Det är klockrent. Jag är en av dem som tycker att regionals är precis lika kul att följa som games, om inte roligare.

Övriga förändringar är det inte så mycket att orda om. Glidarregionerna i USA har blivit färre och därmed har det blivit tajtare om platserna. Crossfit delade av ryssland på mitten och slängde hälften till oss här i Europa och resten till Asien. Sydamerika får en egen regionals men de får bara skicka en (1) atlet/team från varje grupp. Nästan komiskt. Vissa regionals får skicka fyra, andra fem. Totalen vid games blir samma som tidigare. Inga konstigheter. Att Europa blev avdelat är helt klart den stora grejen. Att den överlägset största regionen sett till opendeltagare blev delad i två kommer skaka om pjäserna rejält.

Bring it 2018, jag har har aldrig varit så här taggad inför en säsong!

 

John Annerud

Rymdblomma 1Jag är inte coach men

« Newer Episodes Older Episodes »