Follow

Det krävs en special kind of crazy för att träna dag ut och dag in, timme efter timme, rep efter rep, med en träningsform som är tristare än en syslöjdlektion i högstadiet. Med tråkig träningsform menar jag så klart att åka och gymma. Det vill säga att åka till en plats som är utformad för att göra något påfrestande och jobbigt så lätt som möjligt. Problemet är att är det inte jobbigt och blir du inte trött så händer det inte så mycket. Det är det uteblivna resultatet och den obefintliga glädjen som gör att de flesta får en härdsmälta och slänger sig på soffan efter bara några veckor.

När jag började med träning var jag den där ultrasopan alla erfarna träningsmänniskor föraktar. Jag hade på mig handskar, långbyxor, linne, löparskor och en stor jävla brist på respekt för vad jag gett mig in på. Eftersom jag inte hade en jävla aning om någonting så härmade jag vad de andra gjorde i smyg. Det gick sådär. Ett schysst parti bicepscurl, benpress och nån random kabeldragövning följt av alldelesförlängeochlångsamt på ett löpband kunde komma dagen efter ett pass med benspark, hantelpress (med handskar) och ännu mera bicepscurl - nyckeln till all form av sexighet tydligen.

Kostupplägget jag gissat ihop själv var ungefär Low Fat Low Carb High Protein (LFLCHP). Eller som många känner det, försöka bli mätt på kyckling och vatten. Det var alltid lågfettskvarg med fun light efter träningen. De som säger att det är gott ljuger, det är inte äckligt bara. Ungefär som att man inte är duktig om man inte sitter i fängelse. 

Fast jag var ganska duktig ändå. Jag slutade i regel först efter några månader. De flesta följer en något flackare bana. En typisk gymsopa börjar med att 

1, köpa ett årskort med månadsvis betalning på närmsta gym. 

2, youtuba fram ett träningsprogram som garanterat funkar.

3, köper proteinpulver med smak bananchokladfuckyou på någon grossistnånting-sida.

4, låter en kompis som kan gymma visa övningarna. 

5, får träningsvärk och står över en vecka. 

6, slutar.

När allt fokus ligger på resultat/utseende och inte på att ha roligt när man tränar är det dömt att misslyckas. Om du inte har någon form av för ändamålet fördelaktig neurologisk funktionsnedsättning då alltså. När det handlar om att casha in sen, nästa sommar eller året efter blir det som ett mentalt maratonlopp utan slut. De flesta väljer ett träningsprogram som lovar snabba resultat. Det betyder antingen att det är ett sjukt jävla jobbigt program eller att de som gjort programmet ljuger. Skador, värk och ångest gör att de flesta slutar. Uteblivna resultat dödar av resten. Ett realistiskt träningsprogram är inte det minsta sexigt så det är väldigt få som ens börjar med det.

De flesta verkar tro att bara de får drömkroppen så blir deras liv perfekt och alla problem försvinner. Det är en utopi i stil med spelmissbrukarens skeva verklighetsuppfattning. Du kommer alltid vara den du är så för att bli lycklig måste du acceptera dina förutsättningar, även om det innebär en enligt rådande skönhetsideal ofördelaktig fettdisponering. Fråga vilket snyggo som helst om de faktiskt tycker de är snygga och om de lever problemfria liv. Du kommer få svar som inte överensstämmer med dina fluffiga drömmar. Jag trodde jag skulle lyckas få drömkroppen genom att köra varenda quickfix jag kunde hitta på samma gång. Det funkade inte för det funkar väldigt sällan. Dessutom skulle jag inte blivit ett dugg lyckligare om det hade gjort det. Ok, jag hade fått mer likes på insta men vafan, man vänjer sig vid sånt. Precis på samma sätt vänjer man sig vid att vara snygg och börjar jämföra sig med ännu snyggare istället, känner sig ful i jämförelse och är tillbaka på ruta ett. Grattis. Du har inte åstakommit någonting. Lyckan finns någon annanstans. 

gymsopa3.jpg

Första gången jag testade Crossfit hände det något. Det var väl ungefär som för alla andra, jag hade sett någon wod på youtube och bestämde mig för att testa själv i mitt vanliga gym. Jag hittade på något idiotiskt i stil med 10 min AMRAP armhävningar, pullups och marklyft. Inte en enda gång under hela woden tänkte jag på hur jag såg ut, vad det skulle leda till eller jämförde mig inte med någon annan utseendemässigt. Jag bara tränade liksom, ingenting annat. Jag kände friheten i att skita i allt och bara köra. Det viktiga var hur många reps det blev eller hur fort det gick, inte vad som skulle hända i en (jävligt) avlägsen framtid.

Att stå/sitta framför spegelväggen på ett gym och leta fel är bara självplågeri. Så fort någon skavank försvinner tar du ett steg närmare och hittar en ny. Det finns en poäng med frånvaron av speglar i en crossfitbox. Det finns en poäng med att man fokuserar på resultat hela tiden. Det handlar inte om att bli snyggare, det handlar om att bli bättre.

Det skulle varenda gymsopa där ute behöva lära sig.

 

John Annerud

Rymdblomma 1Jag är inte coach men

 

Share